Pubrunda i Sthlm

med kompisar från förr.


Martin N avnjuter en Lundgrens Lager på Copperfield.



Ralf med en Grolsch på Bagpipers Inn.

Dagens bildskörd

Några tittade förläget åt ett annat håll men de flesta låtsades som ingenting.




Han insåg genast att han hade funnit det han sökt så länge. Tigern skulle bli ett perfekt komplement till Hammondorgeln och den rosa jättebuddhan i plysch han hade köpt på marknaden i Rabbalshede. Snille OCH smak, mumlade han förtjust för sig själv.




”Fools, I shall destroy you all” väste han med tysk brytning och fortsatte sina försök att sammanföra generna från den fruktade torsklaven och den nästan lika argsinta pitbullterriern.

Mycket smör och starka armar

Det därt med lussekatter verkar folk ha problem med. Man bjuds på stabbiga, torra vetebullar utan riktig saffransmak. Så här ska man göra:

Ta fram sötbrödsjäst och smula ned i bunken tillsammans med lite salt, massera jästen med en träslev tills den blir flytande. Ta fram ett gram saffran, nä ta två förresten det ska ju smaka nåt, och låt saffranet sjuda i en kastrull i några centiliter vatten några minuter. Akta så det inte kokar torrt. Jag har läst nånstans att man kan koka den i whiskey också och det låter mycket intressant men det har jag inte prövat än. Alkohol är ju bra på att dra ur smakämnen. Annars kan du ta ett par centiliter själv för lite extra gott humör. Hursomheslt, nu behövs det smör. 100-150 gram står det i alla recept. Jamenvaf.. må trollen ta alla lutheraner, hälsomiffon och snåla bagare. Dubbla smöret, nej ta 400 gram istället för bövelen. Skit i den jävla kesellan som det brukar tipsas om för att göra lussekatterna saftigare. Gudars skymning, smör ska det vara! Smält smöret och blanda med 5 dl mjölk och låt den feta, härliga, gulvita blandningen bli fingervarm. Blanda ned i jästsmeten, häll i saffransvätskan och i med socker. Snåla inte med sockret heller, ta två deciliter, att baka lussekatter är inget för snåljåpar och torrbollar. Ta med ett ägg också. Sist i med mjöl, det går säkert åt ett par liter. Bearbeta degen länge, länge tills du är så trött att du inte kan hålla i sleven. Ju längre desto bättre, bakar du ofta får du armar som en riktig bondmora. När degen är smidig och slät och fin kan du koppla av en trekvart sådär. Läs en novell, bygg en bastu, ja man kan hitta på mycket skoj under fyrtiofem minuter. Det är jästen som gör jobbet nu. Jästen är lite kräsen bara, den måste behandlas som din gamla farmor, Ställ undan den i ett varmt och skönt hörn av köket och lägg en duk över så att det inte drar kallt på den.

Nån timme senare är degen färdigjäst, lyft duken och beskåda den glödande gula, väderspända degen. Känn hur len och mjuk den släta ytan är. Vräk ut den på bakbordet (inga paralleller till farmor längre) och smiska degen lätt med handflatorna föt att få igång blodcirkulationen i händerna och för att det är lite skoj. Nu ska här knådas. Knåda duktigt och länge som dom gjorde i Trolltider så blir bullarna porösa och härliga. Dela degen med en vass kniv i massa små delar och rulla dom till lussekatter. Glöm inte russinen, dom känns kanske inte helt väsentliga men visar att du bakat med lite extra omsorg. På 7-11 får man inga russin i lussekatterna. Koppla av en stund till, en halvtimme sådär medan bullarna jäser till dubbel storlek, pensla sen med ägg och sjuss in i ugnen. 250 grader några minuter. Sedan är det klart! Ät och njut!

Nedan en bild på dagens skörd.

Bergshamra centrum

Bergshamra centrum en söndag i december. Nästan lika kul som det ser ut.

Lördag på Ariman

Hur många år har vi fikat på Ariman varje lördag? Någon som vet när vi bytte från Värmlands nation?

… och låta bugen hänga fritt

Jag är en man av principer. Till exempel så bestämde jag mig en gång för att inte gilla opera. Jag hävdade länge och väl att jag avskydde opera och hade inte för avsikt att någonsin ge denna kulturform skuggan av en chans. Tyvärr hamnade jag en gång på en generalrepetition av Madame Butterfly och så gick den principen upp i rök. Samma sak med sushi. Det kan ju bara inte vara gott. Japanska alger och äcklig rå fisk. Till sist kom jag dock inte undan och efter att motvilligt ha prövat, drabbades jag av våldsamma begär efter mer och jag är numera tvungen att erkänna att jag älskar sushi. Det gäller även svarta oliver som jag tyckte var vederstyggligt av någon numera obegriplig anledning. Idag har jag prövat ännu en princip, nämligen ål. Och det var till min förvåning inte alls så hemskt som jag alltid trott. Riktigt gott faktiskt till min grämelse. Tillfället gavs vid årets första julbord. Biologiska museerna bjöd in till jullunch på Hurva gästgivaregård idag. Ingen vet var Hurva ligger, inte ens skåningarna själva, och det enda man förknippar med stället är väl Hurvamorden och Ernst-Hugo Järegård (”Du har lurat mig din slampa!”) och TV-serien skånska mord. Men julbordet var överdådigt och förutom ål svullade jag i mig lax, mängder av sill, skinka, rostbiff, fårfiol, spickeskinka, ägg, potatis, köttbullar, prinskorv, revbensspjäll, vörtbröd, struvor, ostkaka med sylt och grädde, nougat, sega råttor, gelehallon, maränger och en hel del annat som jag glömt. Det enda jag saknade var svampcrépes men det lär jag få när jag kommer hem till Uddevalla. Ett julbord ska helst innehålla svampcrépes och hemlagda köttbullar och sedan är jag rätt nöjd egentligen. Inga principer där inte. Men lutfisk tänker jag fanimej aldrig smaka på. Någonting måste man ju hålla fast vid.

I övrigt: mitt hårdrocksjag vänder sig i graven medan jag sitter och lyssnar på Robbie Williams som sjunger ”Something stupid” i duett med Nicole Kidman och blir alldeles mjuk inombords.

Veckan som gått i bilder - del II

Lördag: Herrmiddag hos Kålle.


Tre kockar.



Manliga diskussioner vid matbordet.



Avspända herrar i soffan.


Söndagspizza

Veckan som gått i bilder - del I

Söndag: Syster och Daniel i deras nya fina lägenhet i Majorna, Göteborg.


Måndag: Träffar lavforskare på systematikdagarna i Gbg.


Partykväll på naturhistoriska.


Jag har en ny samlarhobby.


Onsdag: Sveriges enda kända exemplar av punktsköldlav växer i Lunds botaniska trädgård. Frodas kanske den inte gör men lever gör den i alla fall.


Fredag: Jag har gjort adventsmysigt i mikroskophörnan.

Uddevalla

Jag har vandrat gatorna där barn jag lekt. Den nya strandpromenaden i Uddevalla fick jag däremot inte se, det pissregnade konstant i helgen. Det sociala bestod bl.a. av en innesittarkväll med spel och sprit tillsammans med Ulf och ett gäng hemma hos Sofia och Petter. Mycket trevligt.

Min mor har plockat svamp i höst. ENORMA mängder svamp. När hon gör nåt gör hon det ordentligt. Temat på julbordet i år är givet och känner jag min mor rätt har vi en kanonad av matexperiment framför oss. Fick en försmak i helgen och bjöds på stuvad svamp, lammgryta med svamp, risgryta med svamp, svampsmörgåsar samt inlagd svamp. Jag tycker som tur är mycket om svamp. Jag tycker också om risgrynsgröt. En gång gjorde hon bortåt 100 liter risgrynsgröt i ett enda jättekok. Vi åt gröt till frukost, middag och mellanmål i en dryg vecka. Det kändes som om gröten aldrig skulle ta slut. Jag drömde om gröt på nätterna. Risgrynsgröt funkar för övrigt inte alls som smörgåspålägg.

Sedan drabbades jag plötsligt av ett stort behov av en digitalkamera. Det var dags nu kände jag och därmed gav jag mig ut på shoppingrunda. På Siba fick jag ingen hjälp. Efter en kort stund stod det klart att försäljarens kunskaper om digitalkameror var ännu sämre än mina egna, något jag knappt trodde var möjligt. På Elgiganten däremot lyckades en skojare med välsmort munläder nästan få mig att köpa en ”fantastisk” kamera på ”kampanjpris endast idag” för 3500 spänn. Eftersom jag är en skeptiker i många avseenden lade jag en rad detaljer noggrant på minnet och ringde en kollega för att kolla upp den. Sagda kamera visade sig vara en lite äldre modell med tveksamma omdömen och som inte alls hade nån optisk stabilisering som han påstått och överhuvudtaget gick det knappt att hitta en affär som sålde den så dyrt. Fick däremot tips om en ny modell av samma märke som verkade mycket lovande. Letade runt lite till och på Fotoquick hittade jag till sist min nya älskling, en Pentax Optio W20, vattentät, har optisk stabilisering, 7,1 såna däringa megapixlar, 3x zoom och visslar en glad truddelutt när man sätter på den. Tack Patrik och tack för internet. En mycket bättre kamera ca tusenlappen billigare. Tag lärdom folk.

Imorgon blir det premiärbilder tänkte jag.

Kexchokla'

Pengar betyder inget. Men jag har fått lööön! Aderton sköna tusenlappar på kontot och nu drar jag till västkusten. Like a bat out of hell! Hoppla.

Onsdag

Meteorologerna hade fel. Jag såg minst en solstråle i Stockholm idag.

Kungshamra på nyheterna

Så har en av mina grannar gått och blivit sexmördad. Inte för att jag märkt nåt, jag har läst det i Aftonbladet. Det hände i ett hus här bredvid. Om mysighetsfaktorn i Kungshamra var låg innan, ligger den på klart minus nu. Det har inget att göra med att de som bor här kommer från precis överallt, (faktum är att Kungshamra påminner mer om en flyktingförläggning snarare än ett studentområde) men ingen verkar ha kul och nåt socialt studentliv verkar inte existera. Det har kanske med årstiden att göra också. Jag har med en dåres envishet hävdat att jag gillar hösten men de sista dagarna har jag vacklat i min uppfattning. Mitt humör har hamnat i nån sorts resignerad ”sleep mode” och jag känner mig lite indolent. På fredag kommer lönen och det kommer att pigga upp eftersom jag gjort av med alla mina pengar i förtid denna månaden.

Lysande utsikter

Idag har jag känt mig kompetent. Man gör det av nån anledning när man får uniform på sig. I mitt fall vit labrock och gummihandskar. Och så pysslar man med saker som låter avancerat och bra. Enzymer, DNA-sekvensering, mikroliter och sånt. Dessutom gick det bra på kompetensprovet jag gjorde i fredags. Jag gjorde ett uttagningsprov för att jobba inom EU som Natural Science Adviser nämligen. Det påminde lite om högskoleprovet faktiskt fast med specialfrågor inom biologi. T.ex ”What is DNA? Den var lätt. What is the citric acid cycle (a.k.a. the Krebs cycle)? Inte så svårt det heller. What is endosperm? På sådana frågor firade min spetskompetens triumfer och jag tror jag fixade provet galant. Så nu ska jag göra byråkratisk karriär istället. Jag skiter i det här jävla grönmöglet till lavar och tar ett fett betalt jobb i Bryssel istället. Jag ska bli en fet, argsint chef på nåt litet kontor nånstans och tjäna löjligt mycket pengar. Inget mer bönande med mössan i handen om nåt litet anslag så jag ska kunna slösa bort ännu ett år på introvert forskning. Pengar är min nya Gud. Mmmuuooaaahahahahahaaaaaa (djävulskt skratt) … mummel, mummel… jävla hrmm mmmh mögel…

Äfventyr i Kolmardh

Helgens begivenheter inkluderade en exkursion till Kolmärden. Hakade på Måns och Per L. för att leta lavar i gamle Hultings fotspår. Fast det blev mest trattkantareller. Johan Hulting hade sina jaktmarker i Kvarsebo socken i södra Sörmland men författade även en rätt omfattande skrift över "Dalslands lafvar". Det blev en koppargruva denna helgen också, den här gången nere i Tunaberg. Med inslag av kobolt. Det regnade i alla fall inte.

Var lite trött eftersom jag bara fått ihop tre timmars sömn natten innan. Hälsade nämligen på Ralf och Beata och drack Glenmorangie i fredags. Deras lägenhet i Vasastan är rätt häftig. Den har dom jobbat hårt med och det återstår en del men den blir nog smått fantastisk när den blir klar.

Senaste väderprognosen lovar ”inte en solstråle de närmaste fem dagarna”. Jag längtar hem till Skåne. Igår promenerade jag bort till Ulriksdal som ligger alldeles bortom den lilla skogsdungen bakom studentghettot där jag bor. Fint område (även fiint - på skyltarna till dass står det "toilette") men allt är novemberskitigt, brunt och fuktigt just nu. Bara en massa gegga överallt. Vill åka till ett varmt land med höga berg och långa, folktomma sandstränder. Det låter ju inte riktigt som Skåne när jag tänker efter. Dags att planera en resa.

Här kommer några stämningsbilder från i lördags från Måns. Det är inte lätt att fota lichenologer framifrån. 1. Trist lodyta i Kvarsebo. 2. Halvtråkig stenmur i Kopparhult. 3. Ful grind i Nävekvarn.

Mayday, mayday

Veckans otrevligaste nyhet (men ändå väldigt rolig). 700 människor ombord på en lyxkryssare på väg till Florida har drabbats av vinterkräksjuka (Aftonbladet). 700 människor med våldsamma, okontrollerade fontänkräkningar. Vilken kryssning! Vilken mardröm! Scenariot ombord måste påminna starkt om slutet i Meningen med Livet. Det får mig att tänka på ett citat, "Spyr inte du på oss så spyr inte vi på dig" som Martin N sa till våra klagande grannar under en förvirrad fest på ett (inte så lyxigt) hotell på Kreta nån gång i slutet av 80-talet.

Undrar förresten vem som ska städa båten.

Actionbilder

Några foton från söndagens strapatser. Tack till Måns för bilderna. Överst: hål i marken, mitten: vid Guckugruvan, nederst: ingen buskörning med häst och vagn här inte.

Konst, pingis och lite trattkantareller

Härligt hektisk helg. Helen var i Stockholm och vi tog en lördagsrunda på ett par museer.

I Hallwylska palatset stannade tiden någon gång runt 1920. Här bodde Wilhelmina och Walther von Hallwyl och husets skänktes till staten efter deras död. Hon var en storsamlare av konst, konsthantverk m.m. och sparade allt och huset är proppfullt av måleri, porslin, silver, vapen och en massa annat. Paradvåningen är minst sagt överdådigt inredd och riktigt sevärd. Just nu pågår också en utställning om Gentlemannen – om män och mode. En liten utställning om manlig rekvisita runt förra sekelskiftet med betoning på kläder för allehanda aktiviteter. Jag förstår att jag saknar både safaridräkt och automobilrock i min garderob.

På Nationalmuseet finns många bekanta målningar och jag inser vart man gick och hämtade illustrationer till våra gamla skolböcker. Vi orkade dock inte se Stig Lindberg-utställningen och var för snåla för att betala biljett till utställningen om nordiskt landskapsmåleri. Efter lite obligatorisk shopping drog vi ned till Södermalm för öl och mer mat med Mika, Liv och Pelle. Vi drack Gambrinus och spelade rundpingis på ett trevligt ställe (musiksällskap Ugglan) som var en märklig kombination av bar och mellanstadiets fritidsrum/skyddsrum med grusgolv och boulebanor. Kvällen avslutades med en mycket säregen konsert där nere i underjorden. Fyra unga män med konstnärliga ambitioner spelade experimentell "musik", Lät mest som en trött, full och oengagerad Tom Waits i färd med att stämma sina instrument. Spridda toner. Inte bra.

Trots alla öl tog jag mig upp tidigt på söndagen och tog ett morgontåg till Knivsta där Måns hämtade upp. Vi körde runt på småvägar i gränstrakterna av Uppland och Västmanland och tittade efter intressanta biotoper. Vi hamnade till sist i en gammal koppargruva långt ute i skogen någonstans i Dalarna. Kallt var det och snö. Bankade lite sten, plockade lite trattkantareller, jobbade med luppen tills det blev mörkt. En fin tur. Stuptrött på kvällen.

Höstgärningar

Tog en sväng till Uppsala idag och gjorde en djupdykning i Fytotekets samlingar av spricklavar. Bjöds på tårta och käkade lasagne.

Såg Borat-filmen på Astoria med Martin N. Rolig men plågsam på samma gång. Drack några öl efteråt på en trevlig pub jag inte minns vad den heter.

Gick till en bankomat. Jag är förbryllad. Har Sparbanken bytt namn? Vad är Swedbank? Ska det uttalas suiidbank eller sueddbank? Jag är berusad och förstår ingenting.

Mot framtida segrar

Jag lär väl vid något tillfälle ha uttryckt min bestämda målsättning att ta ett SM-guld i någon idrott. Det är inte så noga i vilken gren men ett guld vill jag gärna ta. Jag kan nu inte påstå att jag kämpat särskilt hårt hittills för det, men jag har testat lite av varje, löpning, höjdhopp, innebandy t.ex. En hyfsat seriös satsning gjorde jag i bågskytte. Jag har varit med på SM två gånger med två säkra sistaplatser som resultat. Fast jag gillar nog ändå friidrott bäst. Nu finns det ju veteran-SM som går varje år så det är inte för sent. Och här finns många åldersklasser så man kan hålla på ett tag. T.ex. sattes ett nytt Europa-rekord i år. Herbert Liedtke hoppade 98 cm i klassen för herrar över 90 år. Så med ett långsiktigt träningsprogram så.

Nåt OS-guld däremot är nog inte att tänka på längre. Det är känns lite sent att göra en elitsatsning nu. Då får jag pumpa i mig fler sprutor än Ben Johnson och Ivan Drago tillsammans. Såvida inte botanik blir en OS-gren i framtiden förstås. Artbestämning av lavar låter som en given gren tycker jag. Faktiskt är det ju så att konst har varit med i OS ända fram till 1948. Man tävlade i arkitektur, litteratur, musik, måleri och skulptur och i olika underkategorier i varje gren. I litteraturgrenen fanns t.e.x drama och lyrik. Konsttävlingarna hölls första gången under solskensolympiaden i Stockholm 1912 och jag konstaterar med viss patriotisk stolthet att de svenska arrangörerna samtidigt vägrade ta med boxning på programmet (boxning var olagligt i Sverige på den tiden). Visst kan det tyckas lite fåning att tävla i konst men tanken var ändå att de olympiska spelen skulle handla om både kropp och själ. Det var bättre förr kanske? Fast å andra sidan var Militär patrull också en OS-gren 1924 och 1928. Det var nån sorts föregångare till skidskytte. Fast i uniform antar jag. Kanske ligger dylika grenar mer i tiden just nu och nu till OS i Peking skulle man kunna tänka sig lite nytänkande. Vad sägs om OS i bekämpning av terrorister/demonstranter/folk med skägg i största allmänhet (folkmassor för enkelhets skull). Jag kan tänka mig en rad olika klasser. Jämnast lär det bli i klassisk stil, dvs tårgas och batong-klassen. Sydkoreansk kravallpolis har ju alltid varit skickliga i denna gren så kanske får dom gälla som favoriter, men här finns många outsiders. I compund-klassen (kluster-bomber) tror jag på en uppgörelse mellan USA och Israel om guldet, medan jag ger Kina en bra chans att ta en populär hemmaseger i den fria stilen (medeldistansrobot) även om det är någto av en nationalsport i Nordkorea.

För att avsluta det här något ostyriga inlägget delger jag härmed offentligt min målsättning att ta åtminstone ett SM-guld innan jag lägger av för gott. Om det så ska vara i höjdhopp för herrar över 90.

Bergshamra - november 2006

Det är jävla kallt här. Hade glömt hur snåla dom är med att värma upp studentbostäder. I Lund väntade AF Bostäder in i det längsta på hösten med att sätta på värmen för studenterna. November var en iskall plåga. Här är snö ute och fönstren är stora och tunna och min egen kropp bidrar med betydligt mer värme än elementet, som det inte finns nåt reglage på så man kan höja temperaturen själv.

Men man vänjer sig. Efter några dagar har nog blodcirkulationen kommit igång.

På spaning m.m.

Det är härligt bitande kallt idag. Gjorde en liten utflykt med Ulf A. till Mölleberga i eftermiddags. Inte mycket till by, en kyrka och några hus bara. Snokade runt lite vid kyrkan men hittade inget kul. Lokalbefolkningen något misstänksam men det får man stå ut med i min bransch. Nån måste ju göra det.

Det är ännu en fredag, ännu en lugn hemmakväll lär det bli. Ska snart ta pendeln hem till Malmö. Har jag tur har min hyresvärdinna Jessica gjort negerbo… förlåt chokladbollar heter det, som jag kan sno ett par av. I övrigt: Aftonbladets Lena Sundström står för dagens liknelse. Att rösta på alliansen är som att slicka på en lyktstolpe när det är kallt. Man vet vad som kommer att hända men till slut kan man inte låta bli att pröva. Sen står man där med tungan mot lyktstolpen och ångrar sig.

Ikväll dricker jag rökig maltwhiskey och lyssnar på Tom Waits – Swordfishtrombones.

Huvudbry

Gick till Headline och fick håret avkortat idag. Jag har haft samma frisyr (eller brist på frisyr) alltid, åtminstone sedan jag blev tillräckligt gammal för att lämna in veto mot min mors hemmaklipppning. En blodig tillställning där hon klippte mig i örsnibben förbättrade min argumentation och jag fick till sist pengar för att gå till en riktig frisör.

”Same haircut as always?” frågade min frisörska (hon är från England), och i hennes tonfall anade jag en utmaning. Ett kort ögonblick tvekade jag. Om jag skulle… njaaeää. ”Well... yeeah, same as always” svarade jag. Men jag blev sittande där och funderade. Egentligen vill jag slippa bry mig men det kanske ändå är dags att hitta på nåt nytt. Tuppkam? Blonderat afrokrull? Förslag mottages gärna.

Jag lät det vara denna gång. Vi kom i alla fall överens om att till nästa gång ska hon tänka ut nåt nytt. Det blir strax före jul. Då jäklar. Årets julfrissa blir...

Alphonse Maria Mucha

Jag är en sucker för Jugend, eller Art Noveau, om man föredrar det franska uttrycket. Det är nåt med de organiska, böljande linjerna i den grafiska stilen som vi förknippar med Jugend, som tilltalar mitt estetiska sinne. Översteprästen var förstås den tjeckiske konstnären och designern Alphonse Mucha (1860-1939). Aldrig har så fagra kvinnor omgivits av så många blommor, slingrande ornament och böljande hårslingor. Det blir naturligtvis lite för mycket i längden, men en rejäl dos Jugend-kitsch då och då gör gott för hjärtat. Därför pallrade vi oss iväg några stycken igår i Jespers bil till en tjusig vit gård strax norr om København som heter Gl. Holtegaard. Där pågår en Mucha-utställning fram till den 19 november. Där kan man beskåda ca 180 tavlor, posters, smycken, kakburkar m.m från Muchas produktion. En underbar utställning, vänlig mot ögonen och utan akademiska pretentioner. Fler bilder på www.holtegaard.org/HTMLKLAR/page032.html

Copyright © Mucha Trust 2006

Arab Strap

Hakade på Mange och Niklas för att kolla in Arab Strap på Mejeriet igår. Det började bra. De första fyra-fem låtarna fick mig rätt entusiastisk. Tungt ös men samtidigt melodiöst. Sen segade det till rejält en bra stund och jag stod där lutad mot en vägg och smuttade på min öl och funderade på om jag borde köpa en ny mössa nu när det börjar bli kallt. Sen kom ett låtparti när dom nästan lät som Marillion (måste vara nån skotsk förbannelse) och då vaknade jag till ett kort ögonblick. Det tog sig i alla fall under några låtar mot slutet konserten och det var bitvis riktigt bra. Slutsumman blir väl att det var … tja, trevligt! Är nog ett bra ord. Trevligt men inget jag lär minnas.

Nä nu jäv… ööh, jaha, men... tack så mycket!

Hade tänkt att skriva ett indignerat inlägg om Svenska dagbladet som jag har en söndagsprenumeration på sen en månad tillbaka. Av någon anledning delas tidningen ut av Posten vilket gör att den kommer först på måndag eftermiddag och det var ju inte riktigt vad jag tänkt mig. Men det var så trevligt att prata med prenumerationsvdelningen och nu får jag börja om min prenumeration från början utan extra kostnad. Och den utlovas komma i god tid innan söndagsfrukosten i fortsättningen.

Jämrans

Kulturfientliga 12-dagars-ministern Stegö Chiló han med att ta bort det fria inträdet på Sveriges museer bara på pin kiv sådär. Fritt inträde var ett lysande initiativ av sossarna som ökat museibesöken i Sverige med sisådär 150 procent. 40 miljoner sparar man. Samtidigt satsar dom 65 miljoner extra på att restaurera gamla kyrkor. Handlar det om ren ondska?

Rysningar av välbehag

Häagen-Dazs cookies & cream; doften av nystött kardemumma; att tugga på färsk persilja; Rachmaninovs 3:e pianokonsert; mjuka våfflor med getmesost; solvarm hud; väldigt höga vågor; att stå naken på en brygga mitt i natten efter ett bastubad; storlommens rop; blåbär med mjölk och socker; bohusgranit i kvällssol; nygräddade kanelbullar.

Karin är tjugofem!

Idag fyller min älskade syster år. Grattis syrran! Hälsa Daniel och lycka till med nya jobbet! Akta dig för de onda makterna (nyliberaler t.ex.) så de inte stjäl ljuset i dina ögon! Håll den röda fanan fortsatt högt! Vi ses i Göteborg snart.

Hur var nu det att fylla tjugofem egentligen? Hmmm, tjugofemåringar kan vara väldigt konservativa och lite inskränkta faktiskt. Man känner sig lite vuxen sådär, har skaffat sig en uppsättning åsikter som man känner sig bekväm med, försöker komma underfund med hur man gör när man leker vuxen, har slutat studentsupa och passat in sitt beteende i nån sorts norm som samhället kan acceptera, tycker man har fattat lite hur saker och ting är och hur det ligger till liksom. Man kanske ska bli sambo, tebjudningar där man visar upp dom nya gardinerna för andra par. Rubba för inte mina cirklar! Haha, det där brukar gå över i de flesta fall.

Det enda jag själv märkte av när jag passerade 25 var att näshåren började växa. Vilket kändes oerhört onödigt! Jamen vafan ska det vara bra för? Bara detta är väl ett fullgott bevis för att Gud inte finns. Ett metafysiskt väsen kan ju omöjligen ha någon form av humor. Därmed är växande näshår, finnar i röven, för tidig utlösning och andra olägenheter starka indicier för evolutionen, som inte på något sätt strävar efter att skapa perfekta organismer. Bara tillräckligt bra för att överleva och fortplanta sig. Mina ben är precis så långa att dom når ned till marken, som Abraham Lincoln sa. Apropå evolution så blev jag en gång kallad för en evolutionär återvändsgränd av min biologifröken. Lite elakt men ganska roligt sagt. Hon syftade på min smala fysionomi och min uppenbara oförmåga att lagra fett i kroppen. Jag var så smal att min mormor brukade ge mig vispgrädde att dricka när jag var liten. Inte för att det hjälpte. Numera verkar jag dock kunna lagra fett utan större problem. Vi får väl se hur det påverkar mina framgångar i evolutionskarusellen.

Oktober har sina stunder

Jag har just kommit från Gerdahallen och mina muskler är trötta och ömma. Hösten är långsam av sig i år men nu äntligen kommer kylan krypande. Och ikväll är en sån där härligt gråmurrig, dimfuktig oktoberkväll. Det är mörkt och tyst inne i botaniska trädgården. Går man in till baksidan av museet känner man sig nästan helt avskiljd från resten av staden. Nån enstaka gatlykta lyser gult genom buskagen. Runt omkring ur mörkret hörs det tunna vassa tzippandet från dom gråskimliga fladdermössen och borta vid Kulturanatomen sitter en ensam kattuggla och klagar. Ikväll dricker jag varm choklad och läser Djävulselixiret av E.T.A. Hoffman.

Torsdagstrams

Haha, jag har tramsigt kul med min nyupptäckta datorkamera. Och man måste faktiskt använda effekter om det finns sådana.

Tisdagspyssel

Jag hittar nya finesser med min dator hela tiden. Nu har jag upptäckt att min dator har en inbyggd kamera så jag kan ta kort på mig själv när jag sitter vid skrivbordet. Och så kan man få diverse lustiga effekter på korten om man vill. Efter visst krångel lyckades jag vända datorn och tya en bild på mitt arbetsrum också. Där sitter en kollega också. Det är lite stökigt för jag håller på och sorterar lavar som ska skickas till Minnesota.

Ööh?

Den där migrationsminister Billström vägrade betala TV-licensen för att SVT har så dåliga program. Och jag undrar bara lite då varför han har TV överhuvudtaget i så fall? Och vad tittar han på? Trean? Femman? (C)anal+?

Vad gäller TV så är min erfarenhet att reklam-TV inte precis är nån garant för kvalitet och rikt utbud. Paranoida liberaler brukar dock hävda att SVT styrs av nån sorts manipulativ socialistisk dagordning och det är väl det som är problemet får man förmoda. Vad det än handlar om så tycker jag nog inte att man inte ska behöva höra såna pubertala uttalanden från en minister.

Lite historia: Licensen var från början, såvitt jag förstår, ett sätt för staten att hålla reda på vilka medborgare som hade tillgång till radio. Militären gillade ju inte att vanligt folk kunde ta del av radiosändningar hur som helst. Dom lyckade inte förbjuda det men en möjlighet att registrera presumtiva orosmoment d.v.s. folk som riskerade att bli lite för informerade och bildade, fick man igenom. Rätta mig gärna om jag har fel.

Skojigt

Sofia har en ny apparat som heter Singalong eller nåt liknande. Nån sorts hemma-Karaoke och så kan man tävla med sina kompisar om vem som sjunger bäst. Man sjunger i en mick och datorn registrerar hur rent man sjunger och hur väl man följer noterna och räknar sen poäng på nåt sätt. Vi var några som testade den i lördags.Den var laddad med hits från 80-talet. Sofia sjöng i en klass för sig men vi andra tog i så gott vi kunde. Helens paradnummer var utan tvekan ”The power of love” och Kålle gjorde bl.a. en fin version av ”Material girl”. Efter ett par glas vin var det dags för ”The final countdown” och Foreigners gamla powerballad ”I wanna know what love is”, som sjöngs med viss inlevelse. Efteråt kan man lyssna på hur det lät när man sjöng. Då behövs det mer vin.

För övrigt

köpte jag ett och ett halvt kilo kantareller för sjuttio spänn på Hötorget i lördags. Eller bequereller som vi kallade dom efter Tjernobyl. Fast det har väl gått över nu det där med det radioaktiva. Kanske. Eller om det skulle ta en miljon år. Kommer inte ihåg. Det kändes som ett bra köp i alla fall.

Höstpoem

Fiskolja gör mig gla’
Fiskolja tralala
Fiskolja hela dan
Fiskolja tamejfan

...

Det var ju det där med kanelbullens dag. Jag har faktiskt handlat allt som behövs men det blir inte av. Skandal! Årets viktigaste högtid och allt. Men jag är öltrött och pallar fanimej inte att baka ikväll. Vill ändå berätta att vi fick varma bullar på museet idag. Samt julklappar underligt nog. God natt!

Stockholm

Livet är som en omgång monopol. Man går i cirklar och plötsligt är man tillbaka på ruta Gå igen. Jag sitter på ett studentrum i en korridor ute i Bergshamra lite norrut i Stockholm. Det är tio år sedan jag flyttade ut från korridoren på Ulrikedal i Lund och jag trodde knappast skulle sätta min fot på en dylik igen. Köket är lite sunkigt. Jag tycks ha utvecklat smak för en lite högre standard sedan jag själv bodde på korridor. Men det är nära och bra till jobbet och rummet är fint. Och så är det ju så trevligt med ungdomar.

Kanske är livet snarare som en uppåtgående spiral. Det skulle jag vilja tro.

Det är kul att vara på Naturhistoriska och jag börjar lära mig att hitta vilket inte är så lätt. Många stora hus och mängder av trappor, dörrar, korridorer och prång som inte tycks leda nån särskild stans. Än så länge har jag inte hunnit göra och se så mycket men imorgon blir det öl med några kollegor och på fredag blir det disputation och fest på kvällen inne på museet. Jag anar ett vilt fylleslag bland dinosaurier och uppstoppade björnar.

Det var allt för idag.

Jag jobbar för mycket igen

Har ingen inspiration att skriva nåt så det blir bara en liten uppdatering.

Det är fredag kväll och livet är hårt. Sliter med manuskript och försöker hinna klart en massa saker som jag inte har en chans att fixa innan måndag. Denna veckan har jag fått iväg två manuskript och ett tredje är på gång i helgen så lite duktig har jag allt varit, men jag är undersövd och sliten i huvudet. På måndag flyttar jag i alla fall upp till Stockholm en sväng och det ska bli kul att röra lite på sig igen. Återkommer väl till bloggen när jag installerat mig där uppe och stressat av lite grann.

Trevlig helg!

Apropå Yngwie

Jo alltså, jag var ju faktiskt hårdrockare en gång i tiden. En rätt hängiven, men inte nån särskilt hård sådan och det var nog svårt att gissa från min klädsel vilken musikgenre jag hörde till. På 80-talet var ju annars det ofta ganska lätt. Sveriges tonåringar var uppdelade i hårdrockare och synthare med radikalt olika klädstil och frisyr. Sedan fanns förstås den grå massan också som lyssnade på "vanlig" musik, typ Rick Astley och annat mög. Hursomhelst, en hårdrockares yttre attribut var aldrig något för mig. Långt hår funkade inte alls. Med mina glasögon och min taniga kropp såg jag bara ut som en förvirrad, hjälplös hippie-unge snarare än en tuff rockare. Jeansjacka, läder och nitar hade jag inte en chans att kunna bära upp vilket så här i efterhand inte känns som någon större förlust. Av ren självbevarelsedrift höll jag i alla fall håret kort och klädde mig så normalt jag bara kunde. Men i hjärtat dyrkade jag Iron Maiden, Black Sabbath, Judas Priest, Dio, Deep Purple osv, osv.

Hårdrock/heavy metal var ett väldigt luddigt begrepp på den tiden och är det kanske fortfarande. I skivaffärernas heavy metal-avdelning kunde man således göra förvånande fynd (troligtvis för att så mycket som möjligt skulle sorteras under antingen hårdrock eller synth). Så har t.ex. Jethro Tull ha fått ett stort pris som bästa heavy metal-band i konkurrens med bla. Metallica i slutet av 80-talet för sin skiva ”Crest of a knave”. Det är ju visserligen en bra skiva men tvärflöjt är ju inte direkt hårt så att det stör någon om man säger så. Hårdbarock skulle vi kanske kunna kalla det (ååh, ursäkta det usla skämtet, kunde inte låta bli). Ett annat band som av outgrundlig anledning sorterade under Metal-facket var symfonipopens flaggskepp Marillion (ja, jag HAR hört talas om Genesis) som snabbt blev nya favoriter. I och med detta så var min hårdrocksbana också beseglad. Eftersom det var ”tillåtet” att gilla allt som stod i hårdrocksavdelningen breddades min musiksmak snart åt alla möjliga håll. Till exempel inföll ganska snart den, för unga svåra män, närmast obligatoriska ”Ulf Lundell-perioden”. Och så vidare…

Hmm, jag har ingen direkt poäng med detta inlägg. Jag kom bara att tänka på det här. Det finns för övrigt en kul nostalgisida angående 80-talet som jag hämtat Metallica-artikeln nedan från (http://www.jkkonsult.se/nostalgi/Index.html). Hög igenkänningsfaktor för oss som hade oturen att vara tonåringar under detta helvetes-decennium.

Philip K Dick

Jag har just avslutat Mannen i det höga slottet av Philip K Dick från 1962. Dick är en av de mest berömda Science Ficion-författarna och skrev över 50 romaner och ca 150 noveller. The Man in the High Castle räknas av många som hans främsta och belönades med The Hugo Award för bästa SF-bok 1963.

Boken utspelas på 60-talet ett femtontal år efter andra världskrigets slut där axelmakterna besegrade de allierade. Bormann är Führer efter att Hitler sjunkit in i syfilitisk galenskap. Dick låter oss ana en värld där nazismens ideer löpt amok tack vare teknikens landvinningar. Den ”slutgiltiga lösningen” är fullbordad (i stort sett) och i stället har man med typisk nazistisk frenesi tagit itu med andra gigantiska, industriella och "modernistiska" projekt. Afrikas svarta befolkning har mer eller mindre förintats och hela medelhavet har torrlagts för att ge ny åkermark. Koloniseringen av Mars och Venus är på gång.

Allt detta kommenteras dock bara i förbifarten. Istället riktas handlingen mot de västra delarna av U.S.A. som ockuperas av japanerna och den kultur som har växt fram under den japanska ockupationen. Boken följer ett antal huvudpersoner som i varierande grad är kopplade till varandra. Dick har en ganska speciell ton i sina böcker som jag upplever som ganska kylig, i synnerhet i människors förhållande till varandra. Trots allt står han dock alltid på individens sida och beskriver aldrig en situation som hopplös. Poängen med denna bok är i min uppfattning det frö till en annan framtid som den enskilda människan kan så, genom ett ögonblick av motstånd eller genom en skapande handling. Det övergripande temat tycks dock vara, som ofta med Dicks böcker, närvaron av en eller flera alternativa verkligheter, eller kanske snarare frågan om vad som är falsk respektive sann verklighet. Allt i boken är inte helt begripligt för mig men läsvärd är den. Och få författare kan öppna hisnande avgrunder för tankarna som Philip K Dick.

Boken har ett öppet slut och Dick påbörjade en fortsättning på boken några år senare, denna gång sett ur nazismens synvinkel, men ansträngningen att försöka förstå och sätta sig in i nazisternas sätt att tänka och fungera blev uppenbarligen för mycket för honom och han avslutade ett mycket lovande projekt efter bara några kapitel.

Dick har som sagt skrivit många böcker och hans produktion är rätt ojämn. Allt är inte bra men till bra läsning i mitt tycke hör bl.a. Ubik, Do Androids Dream of Electric Sheep, The World Jones Made och Flow My Tears the Policeman Said. Bortåt ett tiotal av hans romaner och noveller har filmats, de mest kända är nog Blade Runner, Total Recall och Minority Report. Den senaste filmatiseringen heter A Scanner Darkly och kommer snart på bio hoppas jag. Den verkar lovande men kan nog bli en märklig upplevelse. Några Dick-fans (s.k. Dickheads), bl.a. Keanu Reeves och Winona Ryder har ställt upp för minimilön och spelat in scener i en tom studie. Därefter har man använt ett dator-program för att göra animerade figurer av skådespelarna. Vi får se vad det blir av detta.

En dag på museet

...

Jävla svampar!

Möllan regerar!

Välkommen till ett lite hårdare, lite kallare Sverige. Ett par korta valkommentarer: Göran Persson skulle uppenbarligen bort! Har hört flera personer säga att de bytte block, inte för att dom ville ha en borgerlig regering, utan bara för att rösta bort Persson. Så det gick ju vägen. Men nu blir det intressant att se hur länge centern klarar av att komma överens med resten av gänget. Det som är riktigt skrämmande är dock vad som händer på lägre nivå. Hujedamej för kommunalvalen i Skåne. De bruna har mobiliserat och marscherat fram till ofattbara röstsiffror. Fatta att Sd fick 22,3% i Landskrona! Och i kommun efter kommun i sydsverige får Sd 5-15%. Ledsamt att det finns så många bittra och förgrämda människor i vår del av landet. Och farligt!

Men upp med hakan. Vi på Möllevången vet i alla fall vad som gäller. Kolla siffrorna från da hood. Yao kompish!

Möllevången 2 – val till riksdagen (%)
Mp - 22,0
S - 21,7
V - 11,8

M - 18,2
Fp - 8,6
C - 7,9
Kd - 1,2

Övr - 8,7
Blank - 1,9
Ogiltiga - 0,0

Valdeltagande - 80,4

Valdag

Jag har klätt mig i skjorta och nytvättade jeans. Idag röstar jag rött. För kärleken mellan människorna och poesin i mångfalden. Eller grönt, för blommorna, skogen och det gröna havet. Eller blått, för… nej förresten, vanmaktens optimism har ännu inte drabbat mig. Kampen går vidare!

med vänlig hälsning,

Martin

Strålande väder

har det varit hela veckan. Solsken och en bra bit över 20 grader varmt. Här är ett par bilder från Botaniska trädgården från idag. Lite fler bilder finns under länken "Fotoalbum".

Flower power?

”Vi ska inte ha nån JÄVLA flower power här, Westberg”, röt kaptenen på T1 åt mig när han fick syn på min blomsterprydda k-pist. Den var en tidig vårmorgon 1990 i utkanten av Linköping. Lumpen ja, lärorik - absolut! och bitvis rätt underhållande. Jag var gruppbefäl i en sjukvårdspluton men vi ägnade förvånansvärt mycket tid åt att lära oss att skjuta och kräla i lera istället för sjukvård. Det var som en fortsättning på barndomens krigslekar på Kålgårdsberget där hemma. Lite mer avancerat bara. Tänk er ett fyrtiotal hormonladdade unga pojkar, 18-20 år, som skuttade omkring över stock och sten och sköt, oftast med lösa skott som tur var, på fiendesoldater i form av pappfigurer, eller sprängde små träd i luften med dynamit. Eller nä, dynamit var det inte om jag tänker efter. Det var nåt annat, sprängdeg kanske. Small gjorde det i alla fall. Ibland skojade befälen till det med lite tårgas eller napalm. Lite fånigt var vi faktiskt rätt många som tyckte att det var, men ändå rätt kul. Och det var något mycket suggestivt i att ligga i ett skyttevärn mitt i natten under övning. Lysraketernas spökvita ljus när dom svävade iväg över fälten, det taktfasta dunkandet från en kulspruta långt bort, det spridda knattret från k-pistar, mullret från stridsvagnar, smygande trupprörelser i mörkret, fingret på avtryckaren, anspänningen, koncentrationen och adrenalinet. ”This is like fuckin’ Vietnam, man!”.

Nåja, vi var ju som sagt sjukvårdare egentligen och dom sista månaderna handlade mest om att försöka lappa ihop folk istället. Eller åtminstone träna på det.En dag kom en lastbil med ett gäng smågrisar till plutonen. Grisarna grymtade glatt och rumsterade om i sina lårar medan vi byggde upp ett fullt fungerande fältsjukhus på en grusplan vid regementet. Några hårdingar (eller vad vi nu vill kalla dom), anmälde sig frivilligt till nästa uppgift. Att skjuta griskultingarna med en automatkarbin. Varje gris fick sin egen typ av skottskada.

Vi hade besök av läkare och sköterskor från svenska lasarett som skulle få träning i att operera skottskador. På den tiden var skottskador något mycket ovanligt i Sverige, och få svenska läkare hade någonsin fått tillfälle att behandla sådana. Skottskador är nämligen rätt speciella vilket vi snart fick se. Dom är skitiga för det första. Jord, smuts, bakterier och klädrester sugs in i såret och orsakar snabbt blodförgiftning. Och en kula sliter sönder muskler och senor och splittrar ben till damm. Nerver och blodbanor brister av tryckvågen från kulan och stora mängder vävnad dör och måste skäras bort. Ett litet snyggt ingångshål kan dölja enorma invärtes skador på stora avstånd från själva kulan. Det går inte att reparera igen.

En brittisk arméläkare var där som handledare. En veteran som tjänstgjort i Korea och Falklandskriget. Vi vanliga lumpargubbar fick assistera läkarna, springa ärenden och sy igen sår efter operationerna. Det luktade tvättsprit och avföring från sönderskjutna gristarmar. Vi gjorde så gott vi kunde för att hålla grisarna vid liv med konstgjord andning tills läkarna var klara. Då avlivades dom. Sedan fick vi undervisning med bilder från Vietnam. Bilder på unga amerikanska pojkar. Med bortskjutna käkar, söndertrasade ben, bröstkorgar och huvuden. Blod, bensplitter och hjärnsubstans, från pojkar i vår egen ålder. Det var efter detta som några av oss gick ut och plockade tussilago, de enda blommor som vi kunde hitta vid den tiden på året, och stoppade i mynningen på våra k-pistar. Lite patetiskt – visst! - och jag minns egentligen inte vad vi tänkte eller ville. Men vi försökte i alla fall på nåt sätt ta avstånd från de förfärliga vapen vi sprang omkring med. Men som redan antytts uppskattades detta inte alls av de högre befälen och vår lilla demonstration blev ytterst kortlivad. Men ändå...

Så kan det gå. Sensmoralen får ni fundera på själva.

Corto