fredag, september 22, 2006

Philip K Dick

Jag har just avslutat Mannen i det höga slottet av Philip K Dick från 1962. Dick är en av de mest berömda Science Ficion-författarna och skrev över 50 romaner och ca 150 noveller. The Man in the High Castle räknas av många som hans främsta och belönades med The Hugo Award för bästa SF-bok 1963.

Boken utspelas på 60-talet ett femtontal år efter andra världskrigets slut där axelmakterna besegrade de allierade. Bormann är Führer efter att Hitler sjunkit in i syfilitisk galenskap. Dick låter oss ana en värld där nazismens ideer löpt amok tack vare teknikens landvinningar. Den ”slutgiltiga lösningen” är fullbordad (i stort sett) och i stället har man med typisk nazistisk frenesi tagit itu med andra gigantiska, industriella och "modernistiska" projekt. Afrikas svarta befolkning har mer eller mindre förintats och hela medelhavet har torrlagts för att ge ny åkermark. Koloniseringen av Mars och Venus är på gång.

Allt detta kommenteras dock bara i förbifarten. Istället riktas handlingen mot de västra delarna av U.S.A. som ockuperas av japanerna och den kultur som har växt fram under den japanska ockupationen. Boken följer ett antal huvudpersoner som i varierande grad är kopplade till varandra. Dick har en ganska speciell ton i sina böcker som jag upplever som ganska kylig, i synnerhet i människors förhållande till varandra. Trots allt står han dock alltid på individens sida och beskriver aldrig en situation som hopplös. Poängen med denna bok är i min uppfattning det frö till en annan framtid som den enskilda människan kan så, genom ett ögonblick av motstånd eller genom en skapande handling. Det övergripande temat tycks dock vara, som ofta med Dicks böcker, närvaron av en eller flera alternativa verkligheter, eller kanske snarare frågan om vad som är falsk respektive sann verklighet. Allt i boken är inte helt begripligt för mig men läsvärd är den. Och få författare kan öppna hisnande avgrunder för tankarna som Philip K Dick.

Boken har ett öppet slut och Dick påbörjade en fortsättning på boken några år senare, denna gång sett ur nazismens synvinkel, men ansträngningen att försöka förstå och sätta sig in i nazisternas sätt att tänka och fungera blev uppenbarligen för mycket för honom och han avslutade ett mycket lovande projekt efter bara några kapitel.

Dick har som sagt skrivit många böcker och hans produktion är rätt ojämn. Allt är inte bra men till bra läsning i mitt tycke hör bl.a. Ubik, Do Androids Dream of Electric Sheep, The World Jones Made och Flow My Tears the Policeman Said. Bortåt ett tiotal av hans romaner och noveller har filmats, de mest kända är nog Blade Runner, Total Recall och Minority Report. Den senaste filmatiseringen heter A Scanner Darkly och kommer snart på bio hoppas jag. Den verkar lovande men kan nog bli en märklig upplevelse. Några Dick-fans (s.k. Dickheads), bl.a. Keanu Reeves och Winona Ryder har ställt upp för minimilön och spelat in scener i en tom studie. Därefter har man använt ett dator-program för att göra animerade figurer av skådespelarna. Vi får se vad det blir av detta.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Det var en intressant introduktion. Blade runner och Minority Report er tva SF favoriter som man har.

En liten anekdot med en fjerran koppling till Blade Runner. For lenge, lenge sedan. I alla fall 22 ar sedan var vi pa veg hem fran sommarstellet i skane. Jag tror det var du, jag, nisse och mangus och farsan. Vi stannade i GBG pa vegen och gick pa bio. Valet stod mellan "Blade Runner" och Pink Floyds "The Wall" och vi bestemde oss for att se "The Wall". Gunnar er av den uppfattningen att det valet hade en stor inverkan pa oss och troligen gjorde oss mer dystopiska oc dystra gentemeot skolan och samhellet. Idag skulle jag dock lett siga att jag skulle foredra Blade runner framfor The wall.

Martin sa...

Jag minns också det där biobesöket. Vi tjatade oss in fast vi inte var 15 eller ens såg ut att kunna vara det, och Gunnar tyckte nog det var lite pinsamt.

Filmen var en rätt obehaglig upplevelse som jag minns det fast det jag minns mest är att ljudet och musiken var så öronbedövande högt. Och jag föredrar också Blade Runner idag.
Martin