Karin är tjugofem!

Idag fyller min älskade syster år. Grattis syrran! Hälsa Daniel och lycka till med nya jobbet! Akta dig för de onda makterna (nyliberaler t.ex.) så de inte stjäl ljuset i dina ögon! Håll den röda fanan fortsatt högt! Vi ses i Göteborg snart.

Hur var nu det att fylla tjugofem egentligen? Hmmm, tjugofemåringar kan vara väldigt konservativa och lite inskränkta faktiskt. Man känner sig lite vuxen sådär, har skaffat sig en uppsättning åsikter som man känner sig bekväm med, försöker komma underfund med hur man gör när man leker vuxen, har slutat studentsupa och passat in sitt beteende i nån sorts norm som samhället kan acceptera, tycker man har fattat lite hur saker och ting är och hur det ligger till liksom. Man kanske ska bli sambo, tebjudningar där man visar upp dom nya gardinerna för andra par. Rubba för inte mina cirklar! Haha, det där brukar gå över i de flesta fall.

Det enda jag själv märkte av när jag passerade 25 var att näshåren började växa. Vilket kändes oerhört onödigt! Jamen vafan ska det vara bra för? Bara detta är väl ett fullgott bevis för att Gud inte finns. Ett metafysiskt väsen kan ju omöjligen ha någon form av humor. Därmed är växande näshår, finnar i röven, för tidig utlösning och andra olägenheter starka indicier för evolutionen, som inte på något sätt strävar efter att skapa perfekta organismer. Bara tillräckligt bra för att överleva och fortplanta sig. Mina ben är precis så långa att dom når ned till marken, som Abraham Lincoln sa. Apropå evolution så blev jag en gång kallad för en evolutionär återvändsgränd av min biologifröken. Lite elakt men ganska roligt sagt. Hon syftade på min smala fysionomi och min uppenbara oförmåga att lagra fett i kroppen. Jag var så smal att min mormor brukade ge mig vispgrädde att dricka när jag var liten. Inte för att det hjälpte. Numera verkar jag dock kunna lagra fett utan större problem. Vi får väl se hur det påverkar mina framgångar i evolutionskarusellen.