På den soliga sidan: Min bror (Erik) ska gifta sig i juli. Jag får tanka upp med Stroh nere i BG och binda en krans av Edelweiss. Och köpa ny kostym. Eller är 2008 kanske det år jag går över till Lederhosen?
Det är fredag och jag ser fram mot en lugn, skön och lagom kufig helg med vin och vänner.
Och just det ja, jag lovade ju bilder. Har inte hunnit så mycket än men ett par.
Bilderna från min lägenhet blev bara fula. Utom denna som inte säger något om hur där ser ut. Men man är ju en estet.
Min arbetsplats
8 kommentarer:
Sentimentalitet ansågs for vara en sjukdom. Under krigstider kunde soldater dö av sentimentalitet och längtan efter det förflutna, inte minst kunde förlora framåtandan och viljan att kriga (om det ar bra eller dåligt vet jag inte :-) Men pa ett symboliskt plan skulle jag saga att det ar daligt for dig om du forlorar din mojo och drivkraft i livet
Efter att den tunga tiden är över (och jag vågar inte säga hur lång den kan vara...), kan detta vara starten på något väldigt bra! Att kapa navelsträngen är inte bara negativt.
Intressant om sentimentalitet. Drivkrafter? Jag har varit på väg att förlora mina drivkrafter vid några tillfällen. Åtminstone har jag upplevt det så. Jag återfann ett ganska starkt sug att åstadkomma något efter disputationen (att bli klar med avhandlingen handlade mer om själslig överlevnad, en nog så stark drivkraft) och jag har jobbat hårt för att få denna tjänsten. Men under hösten tror jag faktiskt att jag var på väg att kapitulera igen. Jag hittade en bra lägenhet i Lund och tänkte mig väl att nu blir jag här på museet tills jag en dag somnar av mitt under en registrering av nån torr svamp. Och det kändes skönt. Så plötsligt fick jag mot förmodan alla dessa pengar och måste flytta och sätta fart igen. Hitta drivet och ambitionerna. Jag menar, forskning innebär ju till stor del att föra en ständig kamp mot sig själv och den egna naturen. Som ju är lat, oorganiserad och en smula förvirrad. Det är svårt utan starka drivkrafter. Det tar tid att komma igång igen men jag känner att det närmar sig. Det ligger och sjuder nånstans under ytan och jag vet naturligtvis att detta var det bästa som kunde hända. Inom parentes: Lund känns snabbt alltmer avlägset och det är oundvikligt och nödvändigt att klippa och rikta uppmärksamheten framåt.
Och när jag blickar ut över den subarktiska tundran uppe på Varangerhalvøya i sommar med nytt körkort i plånboken och tusen förhoppningar om framtiden så kommer jag än en gång att finna självkänsla nog för att kunna parafrasera Mr Mojo Risin’ himself - I am the Lichen King, I can do anything!
;-)
Men, är det post doc du har? Eller "vanlig" forskartjänst?
Post doc.
Hurså förresten? Kan man inte kalla post doc en tjänst?
Noterar att min titel här på museet är intendent. I mina anställningspapper står jag som forskarassistent. Det finns kanske inget som heter post doc rent byråkratiskt sett? Men strunt samma så länge jag får lön.
M
Jag bara tänkte på din kompetensutveckling och -höjning. Och vad som förväntas av en postdoktor.
Skicka en kommentar