… och låta bugen hänga fritt

Jag är en man av principer. Till exempel så bestämde jag mig en gång för att inte gilla opera. Jag hävdade länge och väl att jag avskydde opera och hade inte för avsikt att någonsin ge denna kulturform skuggan av en chans. Tyvärr hamnade jag en gång på en generalrepetition av Madame Butterfly och så gick den principen upp i rök. Samma sak med sushi. Det kan ju bara inte vara gott. Japanska alger och äcklig rå fisk. Till sist kom jag dock inte undan och efter att motvilligt ha prövat, drabbades jag av våldsamma begär efter mer och jag är numera tvungen att erkänna att jag älskar sushi. Det gäller även svarta oliver som jag tyckte var vederstyggligt av någon numera obegriplig anledning. Idag har jag prövat ännu en princip, nämligen ål. Och det var till min förvåning inte alls så hemskt som jag alltid trott. Riktigt gott faktiskt till min grämelse. Tillfället gavs vid årets första julbord. Biologiska museerna bjöd in till jullunch på Hurva gästgivaregård idag. Ingen vet var Hurva ligger, inte ens skåningarna själva, och det enda man förknippar med stället är väl Hurvamorden och Ernst-Hugo Järegård (”Du har lurat mig din slampa!”) och TV-serien skånska mord. Men julbordet var överdådigt och förutom ål svullade jag i mig lax, mängder av sill, skinka, rostbiff, fårfiol, spickeskinka, ägg, potatis, köttbullar, prinskorv, revbensspjäll, vörtbröd, struvor, ostkaka med sylt och grädde, nougat, sega råttor, gelehallon, maränger och en hel del annat som jag glömt. Det enda jag saknade var svampcrépes men det lär jag få när jag kommer hem till Uddevalla. Ett julbord ska helst innehålla svampcrépes och hemlagda köttbullar och sedan är jag rätt nöjd egentligen. Inga principer där inte. Men lutfisk tänker jag fanimej aldrig smaka på. Någonting måste man ju hålla fast vid.

I övrigt: mitt hårdrocksjag vänder sig i graven medan jag sitter och lyssnar på Robbie Williams som sjunger ”Something stupid” i duett med Nicole Kidman och blir alldeles mjuk inombords.