Flower power?

”Vi ska inte ha nån JÄVLA flower power här, Westberg”, röt kaptenen på T1 åt mig när han fick syn på min blomsterprydda k-pist. Den var en tidig vårmorgon 1990 i utkanten av Linköping. Lumpen ja, lärorik - absolut! och bitvis rätt underhållande. Jag var gruppbefäl i en sjukvårdspluton men vi ägnade förvånansvärt mycket tid åt att lära oss att skjuta och kräla i lera istället för sjukvård. Det var som en fortsättning på barndomens krigslekar på Kålgårdsberget där hemma. Lite mer avancerat bara. Tänk er ett fyrtiotal hormonladdade unga pojkar, 18-20 år, som skuttade omkring över stock och sten och sköt, oftast med lösa skott som tur var, på fiendesoldater i form av pappfigurer, eller sprängde små träd i luften med dynamit. Eller nä, dynamit var det inte om jag tänker efter. Det var nåt annat, sprängdeg kanske. Small gjorde det i alla fall. Ibland skojade befälen till det med lite tårgas eller napalm. Lite fånigt var vi faktiskt rätt många som tyckte att det var, men ändå rätt kul. Och det var något mycket suggestivt i att ligga i ett skyttevärn mitt i natten under övning. Lysraketernas spökvita ljus när dom svävade iväg över fälten, det taktfasta dunkandet från en kulspruta långt bort, det spridda knattret från k-pistar, mullret från stridsvagnar, smygande trupprörelser i mörkret, fingret på avtryckaren, anspänningen, koncentrationen och adrenalinet. ”This is like fuckin’ Vietnam, man!”.

Nåja, vi var ju som sagt sjukvårdare egentligen och dom sista månaderna handlade mest om att försöka lappa ihop folk istället. Eller åtminstone träna på det.En dag kom en lastbil med ett gäng smågrisar till plutonen. Grisarna grymtade glatt och rumsterade om i sina lårar medan vi byggde upp ett fullt fungerande fältsjukhus på en grusplan vid regementet. Några hårdingar (eller vad vi nu vill kalla dom), anmälde sig frivilligt till nästa uppgift. Att skjuta griskultingarna med en automatkarbin. Varje gris fick sin egen typ av skottskada.

Vi hade besök av läkare och sköterskor från svenska lasarett som skulle få träning i att operera skottskador. På den tiden var skottskador något mycket ovanligt i Sverige, och få svenska läkare hade någonsin fått tillfälle att behandla sådana. Skottskador är nämligen rätt speciella vilket vi snart fick se. Dom är skitiga för det första. Jord, smuts, bakterier och klädrester sugs in i såret och orsakar snabbt blodförgiftning. Och en kula sliter sönder muskler och senor och splittrar ben till damm. Nerver och blodbanor brister av tryckvågen från kulan och stora mängder vävnad dör och måste skäras bort. Ett litet snyggt ingångshål kan dölja enorma invärtes skador på stora avstånd från själva kulan. Det går inte att reparera igen.

En brittisk arméläkare var där som handledare. En veteran som tjänstgjort i Korea och Falklandskriget. Vi vanliga lumpargubbar fick assistera läkarna, springa ärenden och sy igen sår efter operationerna. Det luktade tvättsprit och avföring från sönderskjutna gristarmar. Vi gjorde så gott vi kunde för att hålla grisarna vid liv med konstgjord andning tills läkarna var klara. Då avlivades dom. Sedan fick vi undervisning med bilder från Vietnam. Bilder på unga amerikanska pojkar. Med bortskjutna käkar, söndertrasade ben, bröstkorgar och huvuden. Blod, bensplitter och hjärnsubstans, från pojkar i vår egen ålder. Det var efter detta som några av oss gick ut och plockade tussilago, de enda blommor som vi kunde hitta vid den tiden på året, och stoppade i mynningen på våra k-pistar. Lite patetiskt – visst! - och jag minns egentligen inte vad vi tänkte eller ville. Men vi försökte i alla fall på nåt sätt ta avstånd från de förfärliga vapen vi sprang omkring med. Men som redan antytts uppskattades detta inte alls av de högre befälen och vår lilla demonstration blev ytterst kortlivad. Men ändå...

Så kan det gå. Sensmoralen får ni fundera på själva.