tisdag, september 26, 2006

Apropå Yngwie

Jo alltså, jag var ju faktiskt hårdrockare en gång i tiden. En rätt hängiven, men inte nån särskilt hård sådan och det var nog svårt att gissa från min klädsel vilken musikgenre jag hörde till. På 80-talet var ju annars det ofta ganska lätt. Sveriges tonåringar var uppdelade i hårdrockare och synthare med radikalt olika klädstil och frisyr. Sedan fanns förstås den grå massan också som lyssnade på "vanlig" musik, typ Rick Astley och annat mög. Hursomhelst, en hårdrockares yttre attribut var aldrig något för mig. Långt hår funkade inte alls. Med mina glasögon och min taniga kropp såg jag bara ut som en förvirrad, hjälplös hippie-unge snarare än en tuff rockare. Jeansjacka, läder och nitar hade jag inte en chans att kunna bära upp vilket så här i efterhand inte känns som någon större förlust. Av ren självbevarelsedrift höll jag i alla fall håret kort och klädde mig så normalt jag bara kunde. Men i hjärtat dyrkade jag Iron Maiden, Black Sabbath, Judas Priest, Dio, Deep Purple osv, osv.

Hårdrock/heavy metal var ett väldigt luddigt begrepp på den tiden och är det kanske fortfarande. I skivaffärernas heavy metal-avdelning kunde man således göra förvånande fynd (troligtvis för att så mycket som möjligt skulle sorteras under antingen hårdrock eller synth). Så har t.ex. Jethro Tull ha fått ett stort pris som bästa heavy metal-band i konkurrens med bla. Metallica i slutet av 80-talet för sin skiva ”Crest of a knave”. Det är ju visserligen en bra skiva men tvärflöjt är ju inte direkt hårt så att det stör någon om man säger så. Hårdbarock skulle vi kanske kunna kalla det (ååh, ursäkta det usla skämtet, kunde inte låta bli). Ett annat band som av outgrundlig anledning sorterade under Metal-facket var symfonipopens flaggskepp Marillion (ja, jag HAR hört talas om Genesis) som snabbt blev nya favoriter. I och med detta så var min hårdrocksbana också beseglad. Eftersom det var ”tillåtet” att gilla allt som stod i hårdrocksavdelningen breddades min musiksmak snart åt alla möjliga håll. Till exempel inföll ganska snart den, för unga svåra män, närmast obligatoriska ”Ulf Lundell-perioden”. Och så vidare…

Hmm, jag har ingen direkt poäng med detta inlägg. Jag kom bara att tänka på det här. Det finns för övrigt en kul nostalgisida angående 80-talet som jag hämtat Metallica-artikeln nedan från (http://www.jkkonsult.se/nostalgi/Index.html). Hög igenkänningsfaktor för oss som hade oturen att vara tonåringar under detta helvetes-decennium.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Visst stemmer det mesta som du skrev om, men kan inte holla med om att det var ett hellvetes decenium. Ganska bizarrt mode och musiken var ibland bra. Attiotalet..vet inte vad man kan sega om det, en rolig bok i emnet med igennkenningsfaktor er Fredrik och Filipps "En moviebox och en notcreme tack". Allt fran operation dagsverke, "ror inte min kompis" till elevrad och drogfria discon i idrottshallar pa Lucia. Plus massa annat...

Martin sa...

Har läst Fredrik och Filips bok och tyckte den var väldigt kul. Och det finns många skojiga företeelser att se tillbaka på. Jag tror inte heller att 80-talet var värre än något annat decennium, det var ett rent subjektivt omdöme. I synnerhet hatade jag varenda minut av högstadiet ser inte tillbaka på den tiden genom nåt rosenskimrande filter.
Martin

Anonym sa...

Erkänn att ni diggade Twisted Sister, Wasp och Madam X i smyg... och Winger, förstås!

Anonym sa...

Twisted Sister ja, fast bara lite. Madam X nej. Inte ens i smyg. Wasp hade ju faktiskt en och annan klatschig refräng. För övrigt var det bara Sivert Öholm som tyckte dom var hemska. Ingen annan över fem år.

Anonym sa...

Undrar förresten om inte Hasse gillade Madam X. Det kan vara elakt förtal men jag skulle gärna vilja tro det.