Samlandet är en intressant men en smula underlig företeelse som jag funderat en del kring. Folk samlar på tomtar, hyvlar, suddgummin och i stort sett vad som helst. Vilka motiv olika människor har vill jag inte uttala mig om och jag tänker inte skriva nån avhandling i ämnet men några kommentarer kan det vara värt. Jag har samlat en del i mina dagar mest när jag var liten men alls icke enbart. Samlandet överföll mig också under en period när jag var student och inte minst när jag var doktorand. Tendensen är tydlig, när livet i allmänhet kändes bedrövligt sjönk jag in i ett introvert och maniskt sorterande av olika lättkategoriserade objekt. Ett sätt att ha kontroll över en liten del av verkligheten när resten är kaos.
Vad gäller mitt insamlande av lavar och mossor är det inte alls samma sak. Jag försöker faktiskt samla så lite som möjligt, bara sånt jag är tvungen att ta belägg på eller för specifika projekt. Däremot kan nog fågelkryssande inordnas under klassiskt samlande. (Känner här av någon anledning ett behov av att påpeka att jag inte har räknat mina fågelkryss på femton år och har inte en aning om hur många arter jag sett. Sannolikt för att jag vill distansera mig från denna, av fallos-symboler och macho-attityder präglade verksamhet som jag aldrig riktigt har kunnat med.). Nåväl, här är några andra samlarområden jag minns.
Klistermärken – ett rätt vanligt fenomen i Uddevalla ca 1980. En kompis hävdade att han hade ett klistermärke från Johan III som hans farsa hade hittat när dom byggde om en gammal kyrka. Jag fick aldrig se det. Hittade några i en låda i källaren för en tid sedan, bl.a. lite politiska märken från kommunisterna med slogans som ”Stöd FNL” och ”Bojkotta juntan”. Lite kul.
Ölringar från ölburkar – tja, alla såg likadana ut och jag trädde upp dom på en lång ståltråd. Helt meningslöst. Inget syfte, bara konstigt.
Ölburkar – den logiska utvecklingen av föregående samlarområde. Rätt äckligt och luktade fan om man inte diskade dom ordentligt, tröttnade snabbt. Lite avundsjuk ett tag på de lekkamrater vars farsor hängivet stödde samlandet genom att dricka stora mängder öl, min farsa drack mest vin.
Godis - en häpnadsväckande usel idé. Jag förvarade samlingen i en stor plåtlåda i ett skjul ute på gården där jag också hade staplat upp ölburkarna tillsammans med skelettresterna av en död älg (möjligen ko) som jag och Hasse hade släpat dit. Ertappade en dag en av mina lekkamrater i färd med att glufsa i sig min samling. Jag blev både apförbannad och ledsen över detta svek men upptäckte samtidigt att sommarvärmen hade smält ihop det mesta av samlingen till en amorf massa av lakrits, gräddkola, chokladpralienr, sega gubbar m.m.
Frimärken – klassiskt samlarområde och jag känner en viss sympati för det även om jag är ointresserad idag. Kan tänka mig att det skulle passa mig som pensionär att pyssla med en frimärkssamling. Samlade på mig en massa frimärken när jag jobbade på antagningen som jag inte har en aning om vad jag ska göra med. Ett typiskt neurotiskt doktorand-beteende.
Hockeybilder – obegripligt och då är det ändå bara fem-sex år sedan. Det passar inte in på mig alls och är det enda jag samlarområde skäms lite för. Jag skyller det samlandet helt och hållet på mitt nedbrutna psyke under doktorandtiden.
Serietidningar - det enda samlande jag egentligen återkommit till flera gånger. Jag gillar serier och läser rätt mycket men spindelmannen och andra superhjälteserier och mycket annat som jag samlat på mig genom åren har förstås inget läsvärde frånsett kitschfaktorn så där har det handlat om äkta samlande. Serier har ett högt estetiskt värde och dom gamla skräckserierna från 70-talet t.ex. är ljuvliga så dom gör jag mig inte av med men för mycket serier är en plåga att släpa på om man flyttar så ofta som jag.
Konstaterar med stor tillfredsställelse att jag varken samlar på något eller känner ett behov av att samla på något just nu och får därmed dra slutsatsen att samlandet är ett symptom på att något är mycket fel snarare än en sund hobby. Eller? I vilket fall tänker jag försöka undvika sånt där i fortsättningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej,
Rolig och intressant analys av samlandets psykologi. Samlandet av godis hängde val samman med en godisklubb om jag minns ratt. Eller det kanske var nagat separat? Själv har jag aldrig varit nagan lyckad samlare, misstänker att jag ar for oorganiserad som person for att lycka bra. Fast jag har gjort nagra forsok, klistermärken, frimarken (jag vill minnas att vi gick ner till Juno kajens filatelist lokal i Uddevalla. Jag var mest imponerad av att man fick gratis frimärken, som man i och for sig fick lägga i blot och torka själv. Serietidningarna, ja dom lag val mest spridda over golvet och klistermarkena lag i plastpase. Sa det liknade mer "lodis-samlande" an ett organiserat och genomtankt intresse.
Frimärkssamlingen har räddat mig från många tunga stunder! Men det är viktigt att den inte får lov att styra mitt liv, jag vet det!
Jo, en samling kan vara ett fint sätt att koppla av också och pyssla en stund. Men jag har en lätt fanatisk läggning som kommer till utryck emellanåt och har en tendens att uppslukas helt och hållet. Allt eller inget, aut Caisar aut nihil.
Hans: hmm, godisklubb, det kan ha vart nåt sånt, mitt minne sviker lite. Jag har för övrigt ett bestämt minne av att du samlade på sand(!).
Sand, det stämmer...men tror att jag bara hade en eller två kryddburkar med sand i samlingen. Det hela började med att att Cecilia Engdahl,om du minns henne..hon var kompis med mina systrar, gav mig en burk med svart lavasand från en semester på kanarihomarna. Jag tyckte att det var sa uber coolt med svart sand att jag föresatte mig att börja samla... fast jag tröttnade snart...svart sand var lite coolt men sump sand från unda var inte lika skoj..
Skicka en kommentar