Fredagsfunderingar

På grund av lättja, tanklöshet och liknande mänskliga svagheter har jag varit medlem i Svenska kyrkan ända tills nu. Jag borde gått ur för femton-tjugo år sedan men det har bara inte blivit av. Ett tag hade jag visserligen en vag idé om att jag bedrev en form av kulturstöd genom att betala kyrkoskatt, jag gillar kyrkor, men det där är ett uselt argument då den svenska kyrkan har kistorna fulla med pengar och har råd och knappast kommer att riva de riktigt gamla och fina kyrkorna som är värda att sparas.

Jag är ateist och jag ska förstås inte vara med i kyrkan och det är jag nu då äntligen inte heller sedan ett par dagar tillbaka. Eller ateist förresten. Vad betyder ateist egentligen? Nästan ingenting eller vad som helst tror jag. Jag lever helt i avsaknad av gudstro i alla fall. Det är ganska länge sedan som jag ödslade tid åt att fundera över religion. Under tonåren ägnade jag en del möda åt sådana grubblerier. I synnerhet konfirmationslägret när jag var 14-15 nånting stimulerade mina funderingar. Alla barndomens söndagar med mormor uppe på läktaren i Skålleruds kyrka medan morfar klämde i med orgeln, hade naturligtvis satt sina spår. Dessutom blev man ju rätt indoktrinerad redan från början. Den första bok jag läste förutom små bilderböcker om Noak, skapelseberättelsen m.fl., var Barnens bibel! Då var jag fem år. Så knäppt! Men ack, mitt tonårssökande varade inte så värst länge. Visserligen försökte jag i jakt på trygghet först anamna och omfamna min barnatro men det gick inte särskilt bra. Det gick inte alls faktiskt. Gudstro håller inte för kritiskt tänkande. Så är det bara och jag är en skeptiker, det har jag konstaterat förr. Hypotesen att det finns en Gud i någon form är för mig idag meningslös och har varit det länge.

Religion är däremot naturligtvis ett intressant fenomen om inte annat för att så många människor ägnar så mycket tid åt att fundera, diskutera, kämpa, dö och döda över det. Ett fenomen som är svårt att förklara men knappast omöjligt. Richard Dawkins har t.ex. föreslagit (i The God Delusion) att det har med en, hos människan medfödd dualistisk världsuppfattning att göra. En sorts bieffekt av att en dualistisk syn gör det lättare för barn att förstå orsak/verkan-problematik och komplicerade sociala situationer vilket i sin tur ger evolutionära fördelar osv. Denna dualism växer många aldrig ifrån och den har också den besvärande bieffekten att vi är mycket mottagliga, i synnerhet som barn, för religiösa ideer. Intressant och jag hade gärna läst mer men Dawkins försöker inte ge en fullödig förklaring. Däremot är nämnda The God Delusion en lysande bok som smular sönder mycket av det vansinniga tankegods som olika religioner faktiskt dras med. Härlig läsning.

Sedan är det ju det här med att många tar sin tro så plågsamt personligt och blir oerhört kränkta om man ifrågasätter minsta stavelse. Man ska respektera tro blablabla. Tja, jag respekterar människor och var och en blir naturligtvis salig på sin fason. Om det fungerar att tro på Oden, Xenu, Orgoner eller Jultomten för att nå mental balans och jordisk lycka så är det helt OK med mig. Jag inbillar mig inte att min egen hjärna är predisponerad att begripa sig på universum bättre än andras. Men när man ser och hör t.ex. Carola tala i tungor eller nån islamist slita sig i skägget som svar på att nån tjomme har ritat av Muhammed inser man att religion i många former helt enkelt handlar om psykoser som bör behandlas medicinskt, möjligen med elchocker. I sådana fall hindrar ju faktiskt överdriven respekt för religion att behandling sätts in. Det här är ju symptom som snabbt kan förvärras och bli riktigt farliga och till råga på all smittar det. Till sist - all religion som försöker utöva makt, som diskriminerar människor och begränsar vår frihet och utveckling, måste bekämpas.


Nu är det helg.