Jag jobbar hårt för att tycka om mig själv. Det är en förutsättning för att allting annat här i livet ska fungera. Men det är svårt att undvika alla dessa fallgropar som livet och mitt eget kynne har lagt ut åt mig, så jag ramlar ofta ned. Just nu går det inte så bra. Bitter? Nä, det ligger nog inte för mig att ge upp. Även om det finns stunder då jag har full förståelse för dom som gör det och ställer sig och kränger Aluna utanför Konsum istället. Till exempel. Skulle det inte kunna få vara lite enkelt och okomplicerat ibland?
Och så det där med att leva i nuet. En enkel klyscha. Hur lever man i nuet? Jag vet inte (kanske har jag bara glömt det) men jag vet att det är nödvändigt att lära sig det om man ska kunna vara lycklig. Kärlek är lycka, men bara om man tror att den ska vara för evigt. Och den tron (eller villfarelsen om man känner sig cynisk) kan bara överleva i nuet.
Jag hatar inte verklighet men det är ett rätt trist begrepp emellanåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Håller med!
Undrar om denna känslan är typisk för oss som växte upp på 1970-talet... Eller om det är åldern, att man börjar närma sig slutet på 30+. Kanske man helt enkelt är sliten...
"Kärlek är lycka, men bara om man tror att den ska vara för evigt. Och den tron (eller villfarelsen om man känner sig cynisk) kan bara överleva i nuet."
Vet inte om jag kan halla med om vad du sager har. Kärlek ar lycka aven om den (kärleken) inte vara for evigt. Det ar min uppfattning.
Skicka en kommentar