Jag jobbar för mycket igen

Har ingen inspiration att skriva nåt så det blir bara en liten uppdatering.

Det är fredag kväll och livet är hårt. Sliter med manuskript och försöker hinna klart en massa saker som jag inte har en chans att fixa innan måndag. Denna veckan har jag fått iväg två manuskript och ett tredje är på gång i helgen så lite duktig har jag allt varit, men jag är undersövd och sliten i huvudet. På måndag flyttar jag i alla fall upp till Stockholm en sväng och det ska bli kul att röra lite på sig igen. Återkommer väl till bloggen när jag installerat mig där uppe och stressat av lite grann.

Trevlig helg!

Apropå Yngwie

Jo alltså, jag var ju faktiskt hårdrockare en gång i tiden. En rätt hängiven, men inte nån särskilt hård sådan och det var nog svårt att gissa från min klädsel vilken musikgenre jag hörde till. På 80-talet var ju annars det ofta ganska lätt. Sveriges tonåringar var uppdelade i hårdrockare och synthare med radikalt olika klädstil och frisyr. Sedan fanns förstås den grå massan också som lyssnade på "vanlig" musik, typ Rick Astley och annat mög. Hursomhelst, en hårdrockares yttre attribut var aldrig något för mig. Långt hår funkade inte alls. Med mina glasögon och min taniga kropp såg jag bara ut som en förvirrad, hjälplös hippie-unge snarare än en tuff rockare. Jeansjacka, läder och nitar hade jag inte en chans att kunna bära upp vilket så här i efterhand inte känns som någon större förlust. Av ren självbevarelsedrift höll jag i alla fall håret kort och klädde mig så normalt jag bara kunde. Men i hjärtat dyrkade jag Iron Maiden, Black Sabbath, Judas Priest, Dio, Deep Purple osv, osv.

Hårdrock/heavy metal var ett väldigt luddigt begrepp på den tiden och är det kanske fortfarande. I skivaffärernas heavy metal-avdelning kunde man således göra förvånande fynd (troligtvis för att så mycket som möjligt skulle sorteras under antingen hårdrock eller synth). Så har t.ex. Jethro Tull ha fått ett stort pris som bästa heavy metal-band i konkurrens med bla. Metallica i slutet av 80-talet för sin skiva ”Crest of a knave”. Det är ju visserligen en bra skiva men tvärflöjt är ju inte direkt hårt så att det stör någon om man säger så. Hårdbarock skulle vi kanske kunna kalla det (ååh, ursäkta det usla skämtet, kunde inte låta bli). Ett annat band som av outgrundlig anledning sorterade under Metal-facket var symfonipopens flaggskepp Marillion (ja, jag HAR hört talas om Genesis) som snabbt blev nya favoriter. I och med detta så var min hårdrocksbana också beseglad. Eftersom det var ”tillåtet” att gilla allt som stod i hårdrocksavdelningen breddades min musiksmak snart åt alla möjliga håll. Till exempel inföll ganska snart den, för unga svåra män, närmast obligatoriska ”Ulf Lundell-perioden”. Och så vidare…

Hmm, jag har ingen direkt poäng med detta inlägg. Jag kom bara att tänka på det här. Det finns för övrigt en kul nostalgisida angående 80-talet som jag hämtat Metallica-artikeln nedan från (http://www.jkkonsult.se/nostalgi/Index.html). Hög igenkänningsfaktor för oss som hade oturen att vara tonåringar under detta helvetes-decennium.

Philip K Dick

Jag har just avslutat Mannen i det höga slottet av Philip K Dick från 1962. Dick är en av de mest berömda Science Ficion-författarna och skrev över 50 romaner och ca 150 noveller. The Man in the High Castle räknas av många som hans främsta och belönades med The Hugo Award för bästa SF-bok 1963.

Boken utspelas på 60-talet ett femtontal år efter andra världskrigets slut där axelmakterna besegrade de allierade. Bormann är Führer efter att Hitler sjunkit in i syfilitisk galenskap. Dick låter oss ana en värld där nazismens ideer löpt amok tack vare teknikens landvinningar. Den ”slutgiltiga lösningen” är fullbordad (i stort sett) och i stället har man med typisk nazistisk frenesi tagit itu med andra gigantiska, industriella och "modernistiska" projekt. Afrikas svarta befolkning har mer eller mindre förintats och hela medelhavet har torrlagts för att ge ny åkermark. Koloniseringen av Mars och Venus är på gång.

Allt detta kommenteras dock bara i förbifarten. Istället riktas handlingen mot de västra delarna av U.S.A. som ockuperas av japanerna och den kultur som har växt fram under den japanska ockupationen. Boken följer ett antal huvudpersoner som i varierande grad är kopplade till varandra. Dick har en ganska speciell ton i sina böcker som jag upplever som ganska kylig, i synnerhet i människors förhållande till varandra. Trots allt står han dock alltid på individens sida och beskriver aldrig en situation som hopplös. Poängen med denna bok är i min uppfattning det frö till en annan framtid som den enskilda människan kan så, genom ett ögonblick av motstånd eller genom en skapande handling. Det övergripande temat tycks dock vara, som ofta med Dicks böcker, närvaron av en eller flera alternativa verkligheter, eller kanske snarare frågan om vad som är falsk respektive sann verklighet. Allt i boken är inte helt begripligt för mig men läsvärd är den. Och få författare kan öppna hisnande avgrunder för tankarna som Philip K Dick.

Boken har ett öppet slut och Dick påbörjade en fortsättning på boken några år senare, denna gång sett ur nazismens synvinkel, men ansträngningen att försöka förstå och sätta sig in i nazisternas sätt att tänka och fungera blev uppenbarligen för mycket för honom och han avslutade ett mycket lovande projekt efter bara några kapitel.

Dick har som sagt skrivit många böcker och hans produktion är rätt ojämn. Allt är inte bra men till bra läsning i mitt tycke hör bl.a. Ubik, Do Androids Dream of Electric Sheep, The World Jones Made och Flow My Tears the Policeman Said. Bortåt ett tiotal av hans romaner och noveller har filmats, de mest kända är nog Blade Runner, Total Recall och Minority Report. Den senaste filmatiseringen heter A Scanner Darkly och kommer snart på bio hoppas jag. Den verkar lovande men kan nog bli en märklig upplevelse. Några Dick-fans (s.k. Dickheads), bl.a. Keanu Reeves och Winona Ryder har ställt upp för minimilön och spelat in scener i en tom studie. Därefter har man använt ett dator-program för att göra animerade figurer av skådespelarna. Vi får se vad det blir av detta.

En dag på museet

...

Jävla svampar!

Möllan regerar!

Välkommen till ett lite hårdare, lite kallare Sverige. Ett par korta valkommentarer: Göran Persson skulle uppenbarligen bort! Har hört flera personer säga att de bytte block, inte för att dom ville ha en borgerlig regering, utan bara för att rösta bort Persson. Så det gick ju vägen. Men nu blir det intressant att se hur länge centern klarar av att komma överens med resten av gänget. Det som är riktigt skrämmande är dock vad som händer på lägre nivå. Hujedamej för kommunalvalen i Skåne. De bruna har mobiliserat och marscherat fram till ofattbara röstsiffror. Fatta att Sd fick 22,3% i Landskrona! Och i kommun efter kommun i sydsverige får Sd 5-15%. Ledsamt att det finns så många bittra och förgrämda människor i vår del av landet. Och farligt!

Men upp med hakan. Vi på Möllevången vet i alla fall vad som gäller. Kolla siffrorna från da hood. Yao kompish!

Möllevången 2 – val till riksdagen (%)
Mp - 22,0
S - 21,7
V - 11,8

M - 18,2
Fp - 8,6
C - 7,9
Kd - 1,2

Övr - 8,7
Blank - 1,9
Ogiltiga - 0,0

Valdeltagande - 80,4

Valdag

Jag har klätt mig i skjorta och nytvättade jeans. Idag röstar jag rött. För kärleken mellan människorna och poesin i mångfalden. Eller grönt, för blommorna, skogen och det gröna havet. Eller blått, för… nej förresten, vanmaktens optimism har ännu inte drabbat mig. Kampen går vidare!

med vänlig hälsning,

Martin

Strålande väder

har det varit hela veckan. Solsken och en bra bit över 20 grader varmt. Här är ett par bilder från Botaniska trädgården från idag. Lite fler bilder finns under länken "Fotoalbum".

Flower power?

”Vi ska inte ha nån JÄVLA flower power här, Westberg”, röt kaptenen på T1 åt mig när han fick syn på min blomsterprydda k-pist. Den var en tidig vårmorgon 1990 i utkanten av Linköping. Lumpen ja, lärorik - absolut! och bitvis rätt underhållande. Jag var gruppbefäl i en sjukvårdspluton men vi ägnade förvånansvärt mycket tid åt att lära oss att skjuta och kräla i lera istället för sjukvård. Det var som en fortsättning på barndomens krigslekar på Kålgårdsberget där hemma. Lite mer avancerat bara. Tänk er ett fyrtiotal hormonladdade unga pojkar, 18-20 år, som skuttade omkring över stock och sten och sköt, oftast med lösa skott som tur var, på fiendesoldater i form av pappfigurer, eller sprängde små träd i luften med dynamit. Eller nä, dynamit var det inte om jag tänker efter. Det var nåt annat, sprängdeg kanske. Small gjorde det i alla fall. Ibland skojade befälen till det med lite tårgas eller napalm. Lite fånigt var vi faktiskt rätt många som tyckte att det var, men ändå rätt kul. Och det var något mycket suggestivt i att ligga i ett skyttevärn mitt i natten under övning. Lysraketernas spökvita ljus när dom svävade iväg över fälten, det taktfasta dunkandet från en kulspruta långt bort, det spridda knattret från k-pistar, mullret från stridsvagnar, smygande trupprörelser i mörkret, fingret på avtryckaren, anspänningen, koncentrationen och adrenalinet. ”This is like fuckin’ Vietnam, man!”.

Nåja, vi var ju som sagt sjukvårdare egentligen och dom sista månaderna handlade mest om att försöka lappa ihop folk istället. Eller åtminstone träna på det.En dag kom en lastbil med ett gäng smågrisar till plutonen. Grisarna grymtade glatt och rumsterade om i sina lårar medan vi byggde upp ett fullt fungerande fältsjukhus på en grusplan vid regementet. Några hårdingar (eller vad vi nu vill kalla dom), anmälde sig frivilligt till nästa uppgift. Att skjuta griskultingarna med en automatkarbin. Varje gris fick sin egen typ av skottskada.

Vi hade besök av läkare och sköterskor från svenska lasarett som skulle få träning i att operera skottskador. På den tiden var skottskador något mycket ovanligt i Sverige, och få svenska läkare hade någonsin fått tillfälle att behandla sådana. Skottskador är nämligen rätt speciella vilket vi snart fick se. Dom är skitiga för det första. Jord, smuts, bakterier och klädrester sugs in i såret och orsakar snabbt blodförgiftning. Och en kula sliter sönder muskler och senor och splittrar ben till damm. Nerver och blodbanor brister av tryckvågen från kulan och stora mängder vävnad dör och måste skäras bort. Ett litet snyggt ingångshål kan dölja enorma invärtes skador på stora avstånd från själva kulan. Det går inte att reparera igen.

En brittisk arméläkare var där som handledare. En veteran som tjänstgjort i Korea och Falklandskriget. Vi vanliga lumpargubbar fick assistera läkarna, springa ärenden och sy igen sår efter operationerna. Det luktade tvättsprit och avföring från sönderskjutna gristarmar. Vi gjorde så gott vi kunde för att hålla grisarna vid liv med konstgjord andning tills läkarna var klara. Då avlivades dom. Sedan fick vi undervisning med bilder från Vietnam. Bilder på unga amerikanska pojkar. Med bortskjutna käkar, söndertrasade ben, bröstkorgar och huvuden. Blod, bensplitter och hjärnsubstans, från pojkar i vår egen ålder. Det var efter detta som några av oss gick ut och plockade tussilago, de enda blommor som vi kunde hitta vid den tiden på året, och stoppade i mynningen på våra k-pistar. Lite patetiskt – visst! - och jag minns egentligen inte vad vi tänkte eller ville. Men vi försökte i alla fall på nåt sätt ta avstånd från de förfärliga vapen vi sprang omkring med. Men som redan antytts uppskattades detta inte alls av de högre befälen och vår lilla demonstration blev ytterst kortlivad. Men ändå...

Så kan det gå. Sensmoralen får ni fundera på själva.

Corto

9-11

Helgen var schysst; semesterbildsvernissage med tillhörande spritkonsumtion hemma hos Sofia i lördags och huslig hemmasöndag igår. Jag tvättade, städade, läste ut en bok, kladdade med oljefärger och bakade och ägnade inte en sekund åt jobbtankar. Ägnade också en del tid åt min mobiltelefon. Jag har en ny nämligen men den är så modern att jag inte riktigt begriper mig på den. Har ännu inte lyckats få iväg ett enda SMS men igår lyckades jag i alla fall ställa väckningsalarmet.

Apropå läste, så vill jag varmt rekommendera boken jag läste ut, som hette "Extremely Loud and Incredibly Close" av Jonathan Safran Foer. En själsutforskande bok med en lätt och ljus, men samtidigt udda prosa med djup värme, om saknad och trauma efter den 11 september, sympatiskt nog med paralleller till Dresden och Hiroshima.

Keskiviikko (onsdag på finska)

Eftersom jag är rätt ointresserad av partipolitik har jag inte följt valrörelsen, men kom inte avslöjandet om folkpartiets dataintrång extremt lägligt för sossarna? Här finns läge för fina konspirationsteorier. Sossarna bör ju ha vetat om detta en längre tid och jag anar en hel valkampanj som har lagts upp med avsikt att smäcka dit folkpartiet och oskadliggöra alliansen så här mindre än två veckor innan valet. Kanske är det detta som har legat bakom Perssons känsla i maggropen att det här ska gå vägen? Att t.ex. Lars Danielsson avgick alldeles nyss är det väl ingen som bryr sig om längre. Ack, det kan inte vara roligt att vara folkpartist idag.


Och nu över till något helt annat.Laven på bilden heter dvärgkaklav och man kan hitta den t.ex. på strandklipporna i Bohuslän. Det vetenskapliga namnet är Xanthoparmelia mougeotii. Xantho- betyder gul och parmelia är namnet på det släkte den tidigare tillhörde och kommer av ordet parma som betyder sköld, vilket syftar på fruktkropparnas utseende. Arten är uppkallad efter fransmannen Jean Baptiste Mougeot (1776-1858), inte nån större kändis i lavvärlden. Han var botaniker och läkare och tjänstgjorde bland annat som armeläkare i Napoleons armé under dennes fälttåg i Tyskland.

Nu är det lunch!

Mig lurar ni inte!

”Se då krypa tomtar upp ur vrårna,
upp ur vrårna…”

Det kommande riksdagsvalet fortsätter att locka fram mörkrets hantlangare ur garderoberna. Gårdagens politiska utskick som jag fann innanför dörren, kom från Sverigedemokraterna. Lite besviken blev jag allt. Skånepartiets valprogram var ju (i min Uddevalla-humor) hysteriskt roligt i sitt burleska bisarreri. Detta var bara trist att läsa. I sin iver att verka rumsrena och sudda sudda bort alla tecken på rasism och homofobi, har dom lyckats utplåna nästan alla spår av sin politik i utskicket. Om dom nu har haft nån. Kvar finns några ord om fler jobb, bättre pensioner, kristna värderingar och kärnfamiljens status. Lite som ett urvattnat Kd ungefär. Ja, och så är det ju det där med invandrarna. Det står inte så mycket men underförstått; om vi blir av med dom och inte tar in fler och utvisar dom som inte sköter sig o.s.v. så blir det plötsligt massa pengar över och allt blir bra och vi får ett homogent samhälle där alla har jobb och mår fint. Typ. Så tolkar jag det i alla fall. Lite förrädiskt tycker jag allt att det är. Jag menar, hemma i Uddevalla när jag var yngre, visste vi ju var vi hade nazisterna. Det var ”Sieg heil” och ”Ut med packet” och inga krusiduller när dom drog omkring i små flockar på gator och torg. Det här är ju uppenbarligen nåt som folk (i viss utsträckning) kan tänka sig att rösta på utan att skämmas. Hmmmm...

Tipp… tipp… tapp!

Länkar

Seeeg lördag. Syster Karin hade grym fest på Östgöta nation igår. Synd att jag var förkyld med huvudvärk och inte riktigt i partaj-form. Chilisnaps botade tillfälligt men det höll inte i längden. Men jag tror jag lyckades ta kål på förkylningen ändå för idag mår jag mycket bättre.

Har börjat lägga in lite länkar. Vet inte om en gästbok kan fylla nåt syfte när man ändå kan lägga kommentarer till inläggen, men nu finns det en i alla fall att skriva i. Länkar också till ett par gamla Uddevalla-polare som bloggar fast dom är dåliga på att uppdatera sig (Hör ni det!).

Varför just lättöl?

Såhär när vi börjar lida mot valet har det börjat dimpa ned allsköns skräp i brevlådan som vanligt. Häromdagen gödslades min dörrmatta av ett utskick från Skånes Självständighetsparti. Tänkte slänga det direkt men det blev liggande på köksbordet. I morse medan jag åt min morgonmacka passade jag på att läsa partiets valprogram. Hoppsan! Förutom det gamla välkända kravet att Skåne ska bli självständigt (eftersom ”skåningarna har andra ståndpunkter än svenskarna”) finns en del annat. Som att kulturstödet ska riktas mer mot dansbandsmusik, att kepsar ska förbjudas i skolan, totalstopp mot invandring m.m.

Punkt 4 på programmet har kort och gott rubriken Islam. Jag citerar: ” Islam är en hemsk vidskepelse, oförenlig med demokrati, jämställdhet, och humanitet och som motverkar vetenskaplig och ekonomisk utveckling. Samtliga riksdagspartier främjar islam, som inom ett par decennier kommer att bli väljarmajoritetens ståndpunkt om ingenting görs. SSP vill helt avlägsna islam från Skåne. Den som inte vill avlägga trosbekännelsen ”Jag tror på Skåne och inte på islam, skål” och då skåla i lättöl, får flytta härifrån.”

Dom inser dock att det kan bli problem med Skånes medlemskap i EU: ”Om Skåne inte får vara medlem i EU beroende på den skånska inställningen till islam följs ändå EU:s övriga regler tills EU ändrat uppfattning om islam.”

Jag noterade vid en snabb genomläsning att minst två personer på vallistan häromdagen figurerade i Filip & Fredriks nya program ”100 höjdare - Sveriges skönaste människor”.

God Morgon!