Har äntligen tagit tag i mossbiten igen. Läser en kvällskurs om mossor och vi hade en trevlig exkursion till Vombs fure igår. Det känns som om jag borde kunna mer om mossor än jag gör. Vill gör jag så nu råder jag bot på det.
Var på en mycket bra disputationsfest igår. Jag tror det är nyttig att bli lite extra full någon gång emellanåt. Det hjälper en att inte ta sig själv på för stort allvar. Sen är det ju så att bara gravida kvinnor och folk som har något att dölja undviker att bli fulla.
Andres Serrano ställer ut på Kulturen i Lund och med Helens hjälp orkade jag ta mig iväg till vernissaget idag. Serrano var där i egen hög person och invigde utställningen A History of Sex. Jag orkar inte skriva nåt vettigt om Serrano men har ni chansen att se en utställning någon gång så gör det. Gränsvöverskridande och utmanande bilder.
Nu åker jag till Öland för att inventera lavar.
söndag, september 23, 2007
fredag, september 21, 2007
Fredagsfunderingar
På grund av lättja, tanklöshet och liknande mänskliga svagheter har jag varit medlem i Svenska kyrkan ända tills nu. Jag borde gått ur för femton-tjugo år sedan men det har bara inte blivit av. Ett tag hade jag visserligen en vag idé om att jag bedrev en form av kulturstöd genom att betala kyrkoskatt, jag gillar kyrkor, men det där är ett uselt argument då den svenska kyrkan har kistorna fulla med pengar och har råd och knappast kommer att riva de riktigt gamla och fina kyrkorna som är värda att sparas.
Jag är ateist och jag ska förstås inte vara med i kyrkan och det är jag nu då äntligen inte heller sedan ett par dagar tillbaka. Eller ateist förresten. Vad betyder ateist egentligen? Nästan ingenting eller vad som helst tror jag. Jag lever helt i avsaknad av gudstro i alla fall. Det är ganska länge sedan som jag ödslade tid åt att fundera över religion. Under tonåren ägnade jag en del möda åt sådana grubblerier. I synnerhet konfirmationslägret när jag var 14-15 nånting stimulerade mina funderingar. Alla barndomens söndagar med mormor uppe på läktaren i Skålleruds kyrka medan morfar klämde i med orgeln, hade naturligtvis satt sina spår. Dessutom blev man ju rätt indoktrinerad redan från början. Den första bok jag läste förutom små bilderböcker om Noak, skapelseberättelsen m.fl., var Barnens bibel! Då var jag fem år. Så knäppt! Men ack, mitt tonårssökande varade inte så värst länge. Visserligen försökte jag i jakt på trygghet först anamna och omfamna min barnatro men det gick inte särskilt bra. Det gick inte alls faktiskt. Gudstro håller inte för kritiskt tänkande. Så är det bara och jag är en skeptiker, det har jag konstaterat förr. Hypotesen att det finns en Gud i någon form är för mig idag meningslös och har varit det länge.
Religion är däremot naturligtvis ett intressant fenomen om inte annat för att så många människor ägnar så mycket tid åt att fundera, diskutera, kämpa, dö och döda över det. Ett fenomen som är svårt att förklara men knappast omöjligt. Richard Dawkins har t.ex. föreslagit (i The God Delusion) att det har med en, hos människan medfödd dualistisk världsuppfattning att göra. En sorts bieffekt av att en dualistisk syn gör det lättare för barn att förstå orsak/verkan-problematik och komplicerade sociala situationer vilket i sin tur ger evolutionära fördelar osv. Denna dualism växer många aldrig ifrån och den har också den besvärande bieffekten att vi är mycket mottagliga, i synnerhet som barn, för religiösa ideer. Intressant och jag hade gärna läst mer men Dawkins försöker inte ge en fullödig förklaring. Däremot är nämnda The God Delusion en lysande bok som smular sönder mycket av det vansinniga tankegods som olika religioner faktiskt dras med. Härlig läsning.
Sedan är det ju det här med att många tar sin tro så plågsamt personligt och blir oerhört kränkta om man ifrågasätter minsta stavelse. Man ska respektera tro blablabla. Tja, jag respekterar människor och var och en blir naturligtvis salig på sin fason. Om det fungerar att tro på Oden, Xenu, Orgoner eller Jultomten för att nå mental balans och jordisk lycka så är det helt OK med mig. Jag inbillar mig inte att min egen hjärna är predisponerad att begripa sig på universum bättre än andras. Men när man ser och hör t.ex. Carola tala i tungor eller nån islamist slita sig i skägget som svar på att nån tjomme har ritat av Muhammed inser man att religion i många former helt enkelt handlar om psykoser som bör behandlas medicinskt, möjligen med elchocker. I sådana fall hindrar ju faktiskt överdriven respekt för religion att behandling sätts in. Det här är ju symptom som snabbt kan förvärras och bli riktigt farliga och till råga på all smittar det. Till sist - all religion som försöker utöva makt, som diskriminerar människor och begränsar vår frihet och utveckling, måste bekämpas.
Nu är det helg.
Jag är ateist och jag ska förstås inte vara med i kyrkan och det är jag nu då äntligen inte heller sedan ett par dagar tillbaka. Eller ateist förresten. Vad betyder ateist egentligen? Nästan ingenting eller vad som helst tror jag. Jag lever helt i avsaknad av gudstro i alla fall. Det är ganska länge sedan som jag ödslade tid åt att fundera över religion. Under tonåren ägnade jag en del möda åt sådana grubblerier. I synnerhet konfirmationslägret när jag var 14-15 nånting stimulerade mina funderingar. Alla barndomens söndagar med mormor uppe på läktaren i Skålleruds kyrka medan morfar klämde i med orgeln, hade naturligtvis satt sina spår. Dessutom blev man ju rätt indoktrinerad redan från början. Den första bok jag läste förutom små bilderböcker om Noak, skapelseberättelsen m.fl., var Barnens bibel! Då var jag fem år. Så knäppt! Men ack, mitt tonårssökande varade inte så värst länge. Visserligen försökte jag i jakt på trygghet först anamna och omfamna min barnatro men det gick inte särskilt bra. Det gick inte alls faktiskt. Gudstro håller inte för kritiskt tänkande. Så är det bara och jag är en skeptiker, det har jag konstaterat förr. Hypotesen att det finns en Gud i någon form är för mig idag meningslös och har varit det länge.
Religion är däremot naturligtvis ett intressant fenomen om inte annat för att så många människor ägnar så mycket tid åt att fundera, diskutera, kämpa, dö och döda över det. Ett fenomen som är svårt att förklara men knappast omöjligt. Richard Dawkins har t.ex. föreslagit (i The God Delusion) att det har med en, hos människan medfödd dualistisk världsuppfattning att göra. En sorts bieffekt av att en dualistisk syn gör det lättare för barn att förstå orsak/verkan-problematik och komplicerade sociala situationer vilket i sin tur ger evolutionära fördelar osv. Denna dualism växer många aldrig ifrån och den har också den besvärande bieffekten att vi är mycket mottagliga, i synnerhet som barn, för religiösa ideer. Intressant och jag hade gärna läst mer men Dawkins försöker inte ge en fullödig förklaring. Däremot är nämnda The God Delusion en lysande bok som smular sönder mycket av det vansinniga tankegods som olika religioner faktiskt dras med. Härlig läsning.
Sedan är det ju det här med att många tar sin tro så plågsamt personligt och blir oerhört kränkta om man ifrågasätter minsta stavelse. Man ska respektera tro blablabla. Tja, jag respekterar människor och var och en blir naturligtvis salig på sin fason. Om det fungerar att tro på Oden, Xenu, Orgoner eller Jultomten för att nå mental balans och jordisk lycka så är det helt OK med mig. Jag inbillar mig inte att min egen hjärna är predisponerad att begripa sig på universum bättre än andras. Men när man ser och hör t.ex. Carola tala i tungor eller nån islamist slita sig i skägget som svar på att nån tjomme har ritat av Muhammed inser man att religion i många former helt enkelt handlar om psykoser som bör behandlas medicinskt, möjligen med elchocker. I sådana fall hindrar ju faktiskt överdriven respekt för religion att behandling sätts in. Det här är ju symptom som snabbt kan förvärras och bli riktigt farliga och till råga på all smittar det. Till sist - all religion som försöker utöva makt, som diskriminerar människor och begränsar vår frihet och utveckling, måste bekämpas.
Nu är det helg.
onsdag, september 19, 2007
Tillbaka i Lund
Det känns helt OK att vara lundabo igen. Bostaden är en etta på 38,4 kvadrat med en liten balkong åt väster på fjärde våningen. Har installerat mig något så när en vecka efter flytten som var ett helvete – som vanligt. Fan vad mycket grejor man samlar på sig. Ändå saknar jag en massa saker för att ha ett fungerande hem. Irrade runt på IKEA i flera timmar i söndags men vart bara uttråkad och sur och hittade ingenting jag ville ha utom en liten, liten byrå och en emaljburk att ha torkad svamp i. Eller nåt. Måste köpa ny soffa eller åtminstone något som har en liknande funktion som en soffa. Det var inte värt besväret att kånka den gamla uppför fyra våningar.
Jag gillar ju egentligen zombie-flimer. Såg 28 Veckor Senare häromdagen. Det enda ord jag kan hitta för den är… vämjelig.
Så är det äntligen klart att jag 100% tjänst i Lund året ut.
Jag gillar ju egentligen zombie-flimer. Såg 28 Veckor Senare häromdagen. Det enda ord jag kan hitta för den är… vämjelig.
Så är det äntligen klart att jag 100% tjänst i Lund året ut.
måndag, september 10, 2007
Format
Idag fick jag nycklarna till min nya lägenhet i Lund. Härligt! Fast i helgen var jag på vernissage på lilla trevliga fotogalleriet Format som har nya lokaler i gamla chokladfabriken vid Bergsgatan i Malmö. Det var en utställning med fina bilder från Möllevången och jag insåg genast att det är ju här jag egentligen vill bo istället för i tysta, tråkiga Kobjer (vet jag egentligen inget om men jag gissar detta). Annars brukar jag ändå hinna flytta in innan jag börjar leta efter nåt nytt. Men jo, det ska bli kul med egen lägenhet. Flyttar in på torsdag.
Mika Korhonen heter fotografen som hade tagit både vackra och roliga bilder på folk och fä på Möllevången.
Inget vernissage utan vin. Vernissagen på Format är alltid väldigt trevliga och diverse bekanta brukar dyka upp.
Mika Korhonen heter fotografen som hade tagit både vackra och roliga bilder på folk och fä på Möllevången.
Inget vernissage utan vin. Vernissagen på Format är alltid väldigt trevliga och diverse bekanta brukar dyka upp.
tisdag, september 04, 2007
Michael Jackson är död
The Beer Hunter har svept sin sista bägare. Höj ett glas för en man som livnärde sig genom att åka runt i världen och dricka öl och whiskey. Han lyckades bli hela 65 år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
