Childhood revisited

Äntligen klar med ansökningarna. Det finns få saker som är så psykiskt påfrestande som att söka anslag. Jag vet inte varför.

Var i Dalsland under Kristi Himmelfärds. Klängde runt i blöta branter och letade allt möjligt. Badade och det var förstås jävla kallt i vattnet. I Dalsland finns min barndom. Där bodde min mormor och morfar och en sak som har slagit mig var hur självklart det var att dom tyckte om mig och accepterade mig utan krav på prestationer eller för att jag var nåt särskilt. Jag var värd nåt av mig själv. Sedan började jag skolan.

Nåja, dom är borta nu. Mormor och morfar och deras syskon, vänner och väninnor o.s.v. Alla utom en. Hon är över 90 och jag och min mor besökte henne i lördags. Mer än femton år sen sist. En underbar dam, skarp och med mycket humor. Hon beklagade att hon, sen hon fyllde 90, har tappat syn och hörsel och blivit rent efterbliven som hon sa. Nu orkar hon inte bo i sitt hus längre. Det är dags att packa ihop och flytta in på ett ålderdomshem.

Huset är fyllt med vackra möbler och konst och böcker och vi satt i hennes Carl Malmsten-stolar och tittade på hennes tavlor och hon klurade på vad hon skulle ta med sig till hemmet. Det är inte mycket hon kan ta med sig. Vilka tre böcker skulle ni ta med er till en öde ö? frågade hon. Jag kom på: Tolkien-Sagan om Ringen (de tre volymerna räknas bara som en), Gabriel Garcia Marquez-Hundra år av ensamhet (för att den skänker tröst) och till sist Czeslaw Milosz-Issadalen. Man behöver nog både tröst och verklighetsflykt på en öde ö.

Själv ville hon ha med ”Nils Holgersson underbara resa” och Eyvind Johnsons ”Hans nådes tid” och det är en av mina favoriter också. Sen åt vi ost och vetekex och mjuk kola.

En dag är det över och det är bara att packa ihop sitt liv, ta ned tavlorna från väggen och skicka sina kära böcker till loppmarknaden.

Till dess gör man väl bäst i att ägna sig åt nåt meningsfullt.

Dopaminer

Träningsnarkomanin i mig har legat latent några år och väntat på att jag ska bli klar med min doktorsavhandling och nu har den slagit ut i full blom igen. Det känns riktigt bra. Under flera år har kropp och psyke degenererat till källarnivå och jag har undrat om jag någonsin ens skulle bry mig om att återvända till mitt sanna sunda jag. Idag har jag alpgympat på Lunds träningspalats Gerdahallen och imorgon blir det styrketräning. Jag längtar redan.

Jaså

Som om jag inte hade tillräckligt att göra. Och nån blogg har jag då aldrig tänkt att ha. Menmen, ett försök blir det även om jag inte har nåt att skriva om just nu.

Nu måste jag skriva på en jobbig ansökan så jag går vidare med det här nån annan dag.